Jag upptäckte nyligen att den debattartikel jag skrev om open access i Universitetsläraren nr 15 2007, och som min debattmotståndare Inge-Bert Täljedal sedermera (i positiva ordalag!) kallade "vresig", nu inte längre går att hitta via tidskriftens webbsidor. Jag vet inte om den ligger där gömd någonstans, eller om man ironiskt nog har begränsat tillgängligheten.
Det har glädjande nog hänt en del sedan 2007, men eftersom ämnet ständigt är aktuellt och jag fortfarande vill kunna hänvisa till artikeln, väljer jag att rebelliskt lägga den här trots att det skulle kunna vara ett brott mot upphovsrättslagstiftningen. Dock är det jag som har skrivit texten, och jag har aldrig signerat ett avtal om att överlåta upphovsrätten, så det skulle i så fall hänga på någon teknikalitet i själva korrespondensen (har jag genom att skicka in artikeln implicit accepterat överlåtelse av upphovsrätten?).
Nu kan man tycka att jag genom dessa överväganden motbevisar den tes jag driver i artikeln, nämligen att det inte finns någon balansgång mellan open access och upphovsrätt. Men då pratar vi om två olika perspektiv. Som obetald författare vill jag göra mina texter tillgängliga, och har inget intresse av att en annan part ska "försvara" mina verk genom att försvåra tillgången till dem. Och lärosätena ska ta forskarnas sida, inte tidskriftsförlagens, en idé som än idag är förvånansvärt kontroversiell.
Ur Universitetsläraren nr 15 2007:
Ta ställning för open access! Debatt nummer 15-07
Debatten om vetenskaplig publicering handlar tyvärr ofta om fel frågor. Inge-Bert Täljedal tar i Universitetsläraren 10/11/07 upp frågan huruvida universiteten kan kräva att forskarna lägger ut vetenskapliga arbeten i öppna elektroniska arkiv. Läsaren bringas uppfattningen att det är universitetsledningarna, Vetenskapsrådet, SUHF och Vetenskapsakademin som går i bräschen för open access, och de enskilda forskarna som stretar emot.
I själva verket är det forskarna som vill göra sina arbeten tillgängliga, och universitetens ledningar som genom passivitet och flathet gentemot tidskriftsförlagen sätter käppar i hjulen för detta!
OFFENTLIGHETSPRINCIPEN är irrelevant i detta sammanhang. Det intressanta är varför vi forskare väljer att publicera i kommersiella tidskrifter och skriva under copyrightavtal som hindrar oss att göra arbetena fritt tillgängliga via internet. Är det för att nå en bred läsekrets? Knappast.
Det som med möda går att hitta i pappersform eller via bibliotekens databaser hade gått att få fram på några sekunder med google och wikipedia om inte förlagens copyrightavtal hade hindrat oss att göra publikationerna tillgängliga.
Svaret är i stället att det är lärosätena själva som tvingar sina anställda att överlåta upphovsrätten till kommersiella förlag. För att ta oss genom träsket av tidsbegränsade anställningar är nämligen vi forskare tvungna att skaffa oss så kallade ”meriter”. Det är bestämt att publikationer i traditionella tidskrifter räknas som meriterande, medan andra typer av publikationer avfärdas som ”preprints” i sakkunnigutlåtanden.
Nu invänder många att den granskning som föregår tidskriftspublicering utgör en viktig kvalitetssäkring. Jens Cavallin påstår i ett svar i Universitetsläraren 13/07 att det är förlagen som sköter denna granskning, med hjälp av ”sina” sakkunniga lektörer. Detta är nonsens. De sakkunniga lektörerna är universitetslärare som granskar anonymt och utan ersättning, och de skulle göra den saken mycket bättre om det skedde öppet och inom ramen för universitetens egen verksamhet.
ATT EN ARTIKEL är granskad och publicerad innebär idag ingalunda någon kvalitetsgaranti. Jag är inte ensam om att som sakkunnig ha sågat en artikel fullständigt, för att sedan ändå se den publicerad. Det är förlaget som har sista ordet, och så länge universiteten köper tidskriften är det lönsamt att publicera. När lektörerna är anonyma och deras rapporter hemliga finns inget sätt att verifiera att de verkligen var positiva till publicering. Att dessa granskare varken får betalt eller erkännande för sin arbetsinsats leder dessutom av mänskliga skäl till en såväl långdragen som slarvig granskningsprocess.
Nackdelarna med det traditionella mönstret för publicering är enorma.
ATT BRYTA DETTA MÖNSTER kräver att man börjar nysta i rätt ände. Det är dumt och framförallt onödigt att försöka tvinga forskarna att publicera i universitetens elektroniska arkiv och därmed försvåra för dem att få in sina arbeten i tidskrifter, så länge man samtidigt godkänner att sakkunniga till tjänster och forskningsanslag nedvärderar dessa forskare på grund av detta.
Open access är en internationell rörelse för att bryta den onda cirkeln.
Att open access skulle behöva ”balanseras” mot upphovsrätten eller på annat sätt vara behäftat med juridiska svårigheter är en myt som odlas av dess motståndare, förlagen. Man skulle önska att Täljedal, som här ska vägleda svenska myndigheter, på ett tydligt sätt tog ställning för open access i stället för att med det trams vi har fått läsa i två nummer av Universitetsläraren bidra till att befästa dylika vanföreställningar.
JAG VILL FÖRESLÅ några åtgärder, ordnade från lättare till svårare, som stöder open access:
1. Låt bli att arbeta gratis som granskare för kommersiella tidskrifter!
2. Välj om möjligt open access-tidskrifter för dina egna publikationer.
3. Möjliggör för forskare att få sina arbeten kvalitetsgranskade utan att behöva vända sig till tidskrifter.
4. Ta policybeslut om att sakkunniga inte får värdera vetenskapliga publikationer efter publiceringssätt.
5. Arbeta för att säga upp prenumerationer på onödiga tidskrifter.
Listan kan göras längre. Liknande och mer detaljerade förslag på vad var och en kan göra finns på Budapest Open Access Initiative: www.soros.org/openaccess/help.shtml, samt Peter Subers websida: www.earlham.edu/~peters/fos/do.htm
JOHAN WÄSTLUND
docent i matematik, Chalmers Tekniska Högskola
