Vad är ett tal?

 

Bakvänt om Singapore?

Bland mina matematiklärarkollegor har den så kallade Singaporemetoden på sistone diskuterats flitigt.  

Innan jag säger något annat vill jag påpeka att jag tycker "blockmodellen" verkar väldigt intressant. Det är den vi egentligen borde prata om. Jag tänker på den som att vi ska uppmuntra elever/studenter att rita figurer, inte bara när det handlar om geometri. 

Men i övrigt blir jag konfys. Jag får en känsla av att man på vissa håll vill marknadsföra läromedel och kurser i Sverige genom att associera med Singapore, men att man samtidigt känner sig tvungen att förvränga bilden av deras skolsystem för att passa svenska förutsättningar och rentav svensk politisk ideologi. 

Jag har avsiktligt med ett frågetecken i titeln till denna post. Jag vet inte hur idén om Singaporemetoden har utvecklats. Det är definitivt inget svenskt påfund, men kanske har konceptet passerat USA och andra länder på vägen hit, snarare än att det kommer direkt från Singapore.

Nu har det i alla fall än en gång konstaterats att Singapore "ligger i topp" i TIMSS, vilket ofta nämns när man för fram Singaporemetodens förtjänster. Men vad TIMSS testar är så vitt jag har sett "bara" förmågan att välja rätt svarsalternativ på räkneuppgifter. Ja, det är viktigt skulle jag säga.

Men då blir det konstigt när till exempel artikeln Skolmetoden som förvandlat hatämnet till en favorit av Eva-Lotta Sigurdh främst understryker att man frångår fokus på rätt svar.

I övrigt nämns grupparbeten, inkluderande, aktivitet, delaktighet, och att ingen är tyst. Och det betonas att man har samma undervisning för alla, starka som svaga. Finns här kanske en ljusglimt för den svenska linjen att undvika nivågruppering, som har analyserats och förkastats i en artikelserie av Håkan Lindgren?

På Admera Education ("Om Singapore Math") är bland det första som sägs att man fokuserar mindre på att lära sig formler, regler och procedurer utantill. Formuleringarna gör tydligt att man sätter sådant i motsats till djupare förståelse. 

Hur dåligt det är med så kallad procedurell kunskap kunde vi även läsa i Skolverkets rapport om TIMSS 2007 (t ex sid 7). Jag ska inte gnälla för mycket över den nu, för jag hittar inte samma formuleringar i den nya motsvarande rapporten, men det fanns några häpnadsväckande passager. Väsentligen hävdade man att elever hade använt "procedurell" kunskap när det enda man kunde se var att de har gjort fel och alltså uppenbarligen saknade denna kunskap. Varefter man drog slutsatsen att procedurell kunskap var dåligt. "Undervisningen i Hong Kong och Taiwan har en konceptuell inriktning till skillnad från undervisningen i Sverige där den huvudsakligen är procedurell", slog man fast utan att ge någon förklaring till hur man visste det eller vad man ens menade.

Då har jag länkat till några artiklar om svensk skola. Men tittar man i stället på artiklar som handlar om Singapore, framträder en helt annan bild. I artikeln Varför lyckades Singapore i TIMSS av Pui Yee Foong, Nämnaren 1999, beskrivs undervisningen i Singapore som traditionell med fokus på prov och nivågruppering. Kursplanen är detaljerad, och nivågruppering i motsvarande vårt högstadium anses nödvändig för att hantera de stora klasserna. Betoningen sägs ligga på procedurer, svar, och precision. 

Artikeln är knappast någon lovsång till Singapores skolsystem, utan nämner bland annat problem med att drillningen inför prov gör det svårt att utveckla en positiv attityd till ämnet hos eleverna. 

I artikeln Why is Singapore's school system so successful, and is it a model for the West? från 2014 nämner David Hogan faktakunskaper, specifika procedurer, drill och "teaching to the test", med fokus på rätt svar snarare än förståelse. Även här diskuteras problem med Singapores skolsystem. 

Det verkar i vissa fall som om det man i Sverige vill marknadsföra som Singaporemetoden inte har så mycket med Singapore att göra, utan snarare går stick i stäv med vad vi vet om Singapores skolsystem. Den svenska "Singaporemetoden" liknar mer de idéer som har tillämpats i Sverige i decennier, och som har gått hand i hand med våra försämrade resultat.

Jag menar absolut inte att skolan i Singapore generellt är ett föredöme. Men i Sverige skulle vi behöva ta ett steg i riktning mot att uppvärdera färdighetsträning, noggrannhet och rätt svar.  

Det blir bakvänt på flera nivåer när myndigheter, läromedelsförlag och pedagoger här i Sverige målar upp en bild av att den svenska skolan fokuserar på rätt svar, att skolan i Singapore inte gör det, och att vi för att bli mer som skolan i Singapore, där de har så många rätt på TIMSS, måste fokusera mindre på rätt svar, så att vi får mer rätta svar, precis som de får i Singapore där de inte fokuserar på sådant.