Gafflande på bloggen

Att gaffla är en skön konst. Min före detta kollega Peder Berkell berättade hur han en gång (Berkell-Engström 1977) lyckades gaffla samma två pjäser med två av sina egna pjäser - samtidigt!

Bonden på e7 hade redan en gaffel på de två svarta tornen, men det behövdes en till, så vit fyllde på med 32 Se6! Svart var ju för tillfället ett torn över, så efter till exempel 32. exd8D Txd8 hade han kunnat kämpa. Men efter springargaffeln ryker båda tornen; när bonden går i dam måste ju det kvarvarande tornet slå den nya damen!

Mitt bästa bidrag till gafflarnas värld är från Linköpingsmästerskapet, 2002 tror jag det var.

Det här var nog första gången jag mötte Fredrik "Qwarre" Qwarfort. Jag hade först tänkt spela 16. f4, men en inre röst sa mig att det var något speciellt med den här ställningen, och att jag skulle titta lite till (fast min inre röst säger för det mesta att det är roligt att räkna varianter, ända tills en annan inre röst säger att jag är i tidsnöd, varvid den första inre rösten drar slutsatsen att vi måste fortsätta räkna, fast fortare, och att vi därför behöver mer kaffe).

Det finns en säregen geometri här. Antagonisterna är den vita damen och den svarta kungen. Om vi slår en cirkel med linjen mellan dessa två pjäser som diameter, visar det sig att ställningens övriga nyckelrutor också ligger på denna cirkel. Löparen på b3, springaren på b6, och rutan d8 (och även g1 där den vita kungen nöjd ser på) har alla den egenskapen att det blir rät vinkel när de blickar mot vits dam och svarts kung. För mer om schackbrädets geometri får jag hänvisa till en tidigare post om Pythagoras schackproblem.

- Tänk om du skulle slå på f7 och bara ge bort en pjäs rakt av, sa den inre rösten. Jag kan väl inte sitta och tänka på sånt, sa jag. Lägga betänketiden på att fundera över vilket som är det löjligaste sättet att förlora pjäs. - Men tänk om du skulle slå på f7, sa den inre rösten. Och då såg även jag det. Om svart slår löparen rakt, gör min dam ett rakt drag och schackar rakt. Om svart slår diagonalt, gör min dam ett diagonalt drag och schackar diagonalt. I båda fallen ryker springaren på b6 efter att damen svänger av 45 grader. Vi fortsatte 16. Lxf7+! Kxf7 17. Db3+ Le6 18. Dxb6, och jag vann så småningom slutspelet tack vare merbonden.

Kan en pjäs gaffla två motståndarpjäser som båda är av samma sort som den gafflande pjäsen? Ja, det är klart att det går. Om man har laddat upp med torn bakom, kan man ofta ställa fram en bonde mellan två motståndarbönder och nöjt konstatera att nu smäller det någonstans och en linje kommer att öppnas. Men vissa andra möjligheter är lite ovanligare. Nyligen har jag stött på två studier på det här temat. En har jag för mig att jag såg på något föredrag från Saint Louis, men minns inte vilket det var.
Uppdatering: Bo Sjögren, som vet hur man letar, har informerat mig om att denna studie är av ungraren Attila Korányi från 1982. Ställningen var i alla fall den här:

Vit drar och gör remi.

Vit måste försöka stoppa bonden, och det enda som fungerar är 1. Se7! f4 2. Sg6 f3 3. Se5 f2 4. Sg4. Nu kan svart inte förvandla till dam på grund av springargaffeln på e3. Så svarts enda vinstförsök är 4. - f1S. Som den känner till som kan sina springarstudier, vinner tre springare oftast mot en. Men inte alltid, för här kommer 5. Sf6!. Det här är vad jag kallar springargaffel! Springaren kan inte slås för patt, men om den inte slås, ryker en av de svarta springarna.

En annan studie som jag (även den) såg på video och inte känner till någon upphovsperson för, realiserar temat med ett torn gafflandes två motståndartorn.
Uppdatering igen: Bo Sjögren berättar att denna studie är av svensken Sigurd Clausen från 1927.

  

Vit drar och vinner.

Vit börjar med ett par naturliga drag för att försöka få ner en bonde: 1. f7 Tf1 2. gxh7 Th2. Sedan kommer det spektakulära 3. Lf2!!. När jag visade den här studien för gubbarna på Solrosen, drämde Hatim Al-Hadarani in det här draget efter uppskattningsvis 0.2 sekunders betänketid. Han beklagade därefter att jag hade avslöjat lösningen genom att tidigare surra om pjäser som gafflade samma sorts pjäser. Nåja, efter 3. - T1xf2 kommer i alla fall den nu totalt bortspoilade poängen 4. Tg2!!, då det vita tornet gafflar de två svarta.

Lägg märke till att det så att säga är en äkta gaffel och inte bara något slags interferens; om ett av de svarta tornen smiter, slår vit helt sonika det andra. 

Kan en löpare gaffla två löpare? Ja, det kan den väl. På ganska rak arm ställer jag upp följande:

Vit drar och gör remi.

Det går inte att slå på e1, för efter 1. Lxe1? Se4! är vit i dragtvång och måste ge löparen för att inte bli matt direkt. Så vit får i stället gaffla de två svarta löparna: 1. Lf2! Nu står den svarta springaren så perfekt placerad att löparna inte kan gardera varandra!

Fast ska det göras snyggt, ska förstås svart först tvingas förvandla till löpare. Typ om vits löpare hade stått på g1 och svart tidigare hade behövt spela e1L för att inte sätta patt. Men det verkar svårt att få till, så det får vara färdiggafflat för den här gången!

Till marknadsliberalismens försvar

Regeringen och vänsterpartiet presenterade i fredags sitt förslag om begränsningar av vinster i välfärden. Förslaget möter dock motstånd och väntas inte få stöd i riksdagen. Enligt vissa motståndare skulle flera tusen skolor och äldreboenden behöva läggas ner, med katastrofala följder för välfärden, om förslaget blev verklighet. Vart ska stackars mormor ta vägen om äldreboendet försvinner, har du tänkt på det, Jonas Sjöstedt?

Nej det har han inte. För politiker behöver inte analysera ända ner till den nivån. Det finns i stället en teori som kallas nationalekonomi som förklarar hur ett samhälle kan fungera trots att de som styr inte har koll. Teorin bygger på det som brukar kallas tillgång och efterfrågan. På en fri marknad skapas priser för varor och tjänster, och med hjälp av priserna kan man organisera ett företag eller ett helt samhälle i termer av pengar, utan att känna till detaljerna.

Idén bygger dock på att aktörerna på marknaden är fria att fatta egna beslut och fria att efterfråga och skapa, köpa och sälja till priser de själva kommer överens om. Skräckhistorier från kommunistiska diktaturer illustrerar hur det går om man sätter pristak på exempelvis matvaror för att även fattiga ska ha råd med mat. Effekten blir den motsatta. När incitamentet att producera minskar, blir det mindre producerat. Vi har sett bilderna på köerna och de tomma butikshyllorna i det forna östeuropa och nu i Venezuela.

På den svenska marknaden för skola och omsorg är en av aktörerna staten. Staten har ansvar för att bland annat se till att alla barn får gå i skola (vilket till stor del har delegerats till kommunerna, men det är staten som bestämmer och har ansvaret). Det betalar vi skatt för och det är det värt tycker de flesta.

För att fullgöra detta ansvar kan staten (ja ja, kommunerna) köpa tjänster från privata företag, och har sedan drygt 20 år tillbaka betalat för hela skolor i privat regi. Detta har dock visat sig vara förenat med vissa svårigheter. De privata aktörerna plockar russinen ur kakan genom att etablera sig där det med gällande schabloner är lönsamt (vilket generellt verkar vara i socioekonomiskt starka områden där färre elever har särskilda behov och där det är lättare att driva en fungerande skola billigt). I problemområden sitter kommunerna i större utsträckning själva kvar med ansvaret.

När det blir möjligt för privata ägare att ta ut vinst, sipprar detta incitament ner genom organisationen (trickle-down heter det visst på engelska). Rektorer, lärare och annan personal som skulle kunna göra bra saker som utvecklar verksamheten, uppmuntras i stället att så billigt som möjligt uppfylla kravspecifikationen.

Det är svårt för politiker att justera skolpengen och formulera kvalitetskrav så att man får ut det bästa möjliga av denna marknad. Vad de rödgröna nu föreslår är att staten i egenskap av aktör på den fria marknaden ska utnyttja sin frihet till att i stället efterfråga något annat. Istället för att försöka skriva in allt man vill ha av skola och omsorg i en kravspecifikation, bör vi efterfråga att korten läggs på bordet och att vissa pengar öronmärks till själva verksamheten.

Det innebär alltså att man efterfrågar viss insyn i hur något produceras, och inte bara mätbara kvalitetsaspekter på den färdiga produkten. Ungefär som när man efterfrågar ekologiskt, fair-trade eller närproducerat. Vinsttaket, om det blir verklighet, är inte att snedvrida marknaden, det är marknaden. Om den marknaden ska fungera och leda till kvalitet, måste staten få bli bra på att hålla i pengarna och efterfråga rätt saker.  

Men vad händer då om stackars mormors äldreboende läggs ner? Ja även det besvaras av beprövad ekonomisk teori. Aktörer som inte kan producera det som marknaden efterfrågar slås ut, men lämnar då plats åt andra som är bättre. Det är så vårt välstånd har vuxit fram. Men det är svårt att ta till sig marknadsliberalismens paradoxala idéer. Arvet efter Adam Smith möts fortfarande med misstro, särskilt bland alliansens anhängare. Där tror många att hundratusentals svenskar skulle stå utan skola och omsorg om de nuvarande aktörerna valde att lägga ner. Man tänker sig att när man vrider på en ratt ska ingenting annat ändras. Det är samma feltänk som i Venezuela, där man trodde (?) att det går att sänka matpriserna utan att utbudet ändras. Eller som att tro att en miljon svenskar har varit utan hemelektronik sedan Onoff och Expert konkade, för inte kan väl hyllorna på Elgiganten fyllas på bara för det, som av en osynlig hand?

Men blev jag inte lite väl sarkastisk där? Är det rimligt att jämföra skolbarn, sjuka, och gamla med prylar?

Då har cirkeln slutits. Om vi inte tycker att det är rimligt att gammelmormor måste flytta omkring för att privata företag lägger ner till höger och vänster under det att kvaliteten ökar exponentiellt, kanske vi skulle tänka på ett annat sätt från början.

Det som inte är rimligt är att först säga att vi ska släppa in privata aktörer för att det är bra med marknadsekonomi och konkurrens, för att därefter tvärvända och säga att de etablerade företagen måste skyddas från den stora stygga marknaden med dess föränderliga efterfrågan och besvärliga ovilja att drälla med pengar, för att stackars mormor.