Regeringen och vänsterpartiet presenterade i fredags sitt förslag om begränsningar av vinster i välfärden. Förslaget möter dock motstånd och väntas inte få stöd i riksdagen. Enligt vissa motståndare skulle flera tusen skolor och äldreboenden behöva läggas ner, med katastrofala följder för välfärden, om förslaget blev verklighet. Vart ska stackars mormor ta vägen om äldreboendet försvinner, har du tänkt på det, Jonas Sjöstedt?
Nej det har han inte. För politiker behöver inte analysera ända ner till den nivån. Det finns i stället en teori som kallas nationalekonomi som förklarar hur ett samhälle kan fungera trots att de som styr inte har koll. Teorin bygger på det som brukar kallas tillgång och efterfrågan. På en fri marknad skapas priser för varor och tjänster, och med hjälp av priserna kan man organisera ett företag eller ett helt samhälle i termer av pengar, utan att känna till detaljerna.
Idén bygger dock på att aktörerna på marknaden är fria att fatta egna beslut och fria att efterfråga och skapa, köpa och sälja till priser de själva kommer överens om. Skräckhistorier från kommunistiska diktaturer illustrerar hur det går om man sätter pristak på exempelvis matvaror för att även fattiga ska ha råd med mat. Effekten blir den motsatta. När incitamentet att producera minskar, blir det mindre producerat. Vi har sett bilderna på köerna och de tomma butikshyllorna i det forna östeuropa och nu i Venezuela.
På den svenska marknaden för skola och omsorg är en av aktörerna staten. Staten har ansvar för att bland annat se till att alla barn får gå i skola (vilket till stor del har delegerats till kommunerna, men det är staten som bestämmer och har ansvaret). Det betalar vi skatt för och det är det värt tycker de flesta.
För att fullgöra detta ansvar kan staten (ja ja, kommunerna) köpa tjänster från privata företag, och har sedan drygt 20 år tillbaka betalat för hela skolor i privat regi. Detta har dock visat sig vara förenat med vissa svårigheter. De privata aktörerna plockar russinen ur kakan genom att etablera sig där det med gällande schabloner är lönsamt (vilket generellt verkar vara i socioekonomiskt starka områden där färre elever har särskilda behov och där det är lättare att driva en fungerande skola billigt). I problemområden sitter kommunerna i större utsträckning själva kvar med ansvaret.
När det blir möjligt för privata ägare att ta ut vinst, sipprar detta incitament ner genom organisationen (trickle-down heter det visst på engelska). Rektorer, lärare och annan personal som skulle kunna göra bra saker som utvecklar verksamheten, uppmuntras i stället att så billigt som möjligt uppfylla kravspecifikationen.
Det är svårt för politiker att justera skolpengen och formulera kvalitetskrav så att man får ut det bästa möjliga av denna marknad. Vad de rödgröna nu föreslår är att staten i egenskap av aktör på den fria marknaden ska utnyttja sin frihet till att i stället efterfråga något annat. Istället för att försöka skriva in allt man vill ha av skola och omsorg i en kravspecifikation, bör vi efterfråga att korten läggs på bordet och att vissa pengar öronmärks till själva verksamheten.
Det innebär alltså att man efterfrågar viss insyn i hur något produceras, och inte bara mätbara kvalitetsaspekter på den färdiga produkten. Ungefär som när man efterfrågar ekologiskt, fair-trade eller närproducerat. Vinsttaket, om det blir verklighet, är inte att snedvrida marknaden, det är marknaden. Om den marknaden ska fungera och leda till kvalitet, måste staten få bli bra på att hålla i pengarna och efterfråga rätt saker.
Men vad händer då om stackars mormors äldreboende läggs ner? Ja även det besvaras av beprövad ekonomisk teori. Aktörer som inte kan producera det som marknaden efterfrågar slås ut, men lämnar då plats åt andra som är bättre. Det är så vårt välstånd har vuxit fram. Men det är svårt att ta till sig marknadsliberalismens paradoxala idéer. Arvet efter Adam Smith möts fortfarande med misstro, särskilt bland alliansens anhängare. Där tror många att hundratusentals svenskar skulle stå utan skola och omsorg om de nuvarande aktörerna valde att lägga ner. Man tänker sig att när man vrider på en ratt ska ingenting annat ändras. Det är samma feltänk som i Venezuela, där man trodde (?) att det går att sänka matpriserna utan att utbudet ändras. Eller som att tro att en miljon svenskar har varit utan hemelektronik sedan Onoff och Expert konkade, för inte kan väl hyllorna på Elgiganten fyllas på bara för det, som av en osynlig hand?
Men blev jag inte lite väl sarkastisk där? Är det rimligt att jämföra skolbarn, sjuka, och gamla med prylar?
Då har cirkeln slutits. Om vi inte tycker att det är rimligt att gammelmormor måste flytta omkring för att privata företag lägger ner till höger och vänster under det att kvaliteten ökar exponentiellt, kanske vi skulle tänka på ett annat sätt från början.
Det som inte är rimligt är att först säga att vi ska släppa in privata aktörer för att det är bra med marknadsekonomi och konkurrens, för att därefter tvärvända och säga att de etablerade företagen måste skyddas från den stora stygga marknaden med dess föränderliga efterfrågan och besvärliga ovilja att drälla med pengar, för att stackars mormor.
No comments:
Post a Comment