Att gaffla är en skön konst. Min före detta kollega Peder Berkell berättade hur han en gång (Berkell-Engström 1977) lyckades gaffla samma två pjäser med två av sina egna pjäser - samtidigt!
Bonden på e7 hade redan en gaffel på de två svarta tornen, men det behövdes en till, så vit fyllde på med 32 Se6! Svart var ju för tillfället ett torn över, så efter till exempel 32. exd8D Txd8 hade han kunnat kämpa. Men efter springargaffeln ryker båda tornen; när bonden går i dam måste ju det kvarvarande tornet slå den nya damen!
Mitt bästa bidrag till gafflarnas värld är från Linköpingsmästerskapet, 2002 tror jag det var.
Det här var nog första gången jag mötte Fredrik "Qwarre" Qwarfort. Jag hade först tänkt spela 16. f4, men en inre röst sa mig att det var något speciellt med den här ställningen, och att jag skulle titta lite till (fast min inre röst säger för det mesta att det är roligt att räkna varianter, ända tills en annan inre röst säger att jag är i tidsnöd, varvid den första inre rösten drar slutsatsen att vi måste fortsätta räkna, fast fortare, och att vi därför behöver mer kaffe).
Det finns en säregen geometri här. Antagonisterna är den vita damen och den svarta kungen. Om vi slår en cirkel med linjen mellan dessa två pjäser som diameter, visar det sig att ställningens övriga nyckelrutor också ligger på denna cirkel. Löparen på b3, springaren på b6, och rutan d8 (och även g1 där den vita kungen nöjd ser på) har alla den egenskapen att det blir rät vinkel när de blickar mot vits dam och svarts kung. För mer om schackbrädets geometri får jag hänvisa till en tidigare post om Pythagoras schackproblem.
- Tänk om du skulle slå på f7 och bara ge bort en pjäs rakt av, sa den inre rösten. Jag kan väl inte sitta och tänka på sånt, sa jag. Lägga betänketiden på att fundera över vilket som är det löjligaste sättet att förlora pjäs. - Men tänk om du skulle slå på f7, sa den inre rösten. Och då såg även jag det. Om svart slår löparen rakt, gör min dam ett rakt drag och schackar rakt. Om svart slår diagonalt, gör min dam ett diagonalt drag och schackar diagonalt. I båda fallen ryker springaren på b6 efter att damen svänger av 45 grader. Vi fortsatte 16. Lxf7+! Kxf7 17. Db3+ Le6 18. Dxb6, och jag vann så småningom slutspelet tack vare merbonden.
Kan en pjäs gaffla två motståndarpjäser som båda är av samma sort som den gafflande pjäsen? Ja, det är klart att det går. Om man har laddat upp med torn bakom, kan man ofta ställa fram en bonde mellan två motståndarbönder och nöjt konstatera att nu smäller det någonstans och en linje kommer att öppnas. Men vissa andra möjligheter är lite ovanligare. Nyligen har jag stött på två studier på det här temat. En har jag för mig att jag såg på något föredrag från Saint Louis, men minns inte vilket det var.
Uppdatering: Bo Sjögren, som vet hur man letar, har informerat mig om att denna studie är av ungraren Attila Korányi från 1982. Ställningen var i alla fall den här:
Vit drar och gör remi.
En annan studie som jag (även den) såg på video och inte känner till någon upphovsperson för, realiserar temat med ett torn gafflandes två motståndartorn.
Uppdatering igen: Bo Sjögren berättar att denna studie är av svensken Sigurd Clausen från 1927.
Vit drar och vinner.
Vit börjar med ett par naturliga drag för att försöka få ner en bonde: 1. f7 Tf1 2. gxh7 Th2. Sedan kommer det spektakulära 3. Lf2!!. När jag visade den här studien för gubbarna på Solrosen, drämde Hatim Al-Hadarani in det här draget efter uppskattningsvis 0.2 sekunders betänketid. Han beklagade därefter att jag hade avslöjat lösningen genom att tidigare surra om pjäser som gafflade samma sorts pjäser. Nåja, efter 3. - T1xf2 kommer i alla fall den nu totalt bortspoilade poängen 4. Tg2!!, då det vita tornet gafflar de två svarta.
Lägg märke till att det så att säga är en äkta gaffel och inte bara något slags interferens; om ett av de svarta tornen smiter, slår vit helt sonika det andra.
Kan en löpare gaffla två löpare? Ja, det kan den väl. På ganska rak arm ställer jag upp följande:
Vit drar och gör remi.
Det går inte att slå på e1, för efter 1. Lxe1? Se4! är vit i dragtvång och måste ge löparen för att inte bli matt direkt. Så vit får i stället gaffla de två svarta löparna: 1. Lf2! Nu står den svarta springaren så perfekt placerad att löparna inte kan gardera varandra!
Fast ska det göras snyggt, ska förstås svart först tvingas förvandla till löpare. Typ om vits löpare hade stått på g1 och svart tidigare hade behövt spela e1L för att inte sätta patt. Men det verkar svårt att få till, så det får vara färdiggafflat för den här gången!
No comments:
Post a Comment