Morfar

Idag är det 100 år sedan min morfar Gunnar Westman föddes. Han var varm och omtänksam, och som Einar Nauclér uttryckte det i en minnesruna, en till anden rikt begåvad hedersman.

Vi barnbarn minns väl framförallt sommardagarna i stugan nedanför Multråberget i Sollefteå med honom och mormor Margit. Morfar slog gräsplätten vid stugan med lie, och i början av 80-talet var det både Wimbledontennis och fotbolls-VM där. Såvida det inte var längdhopp i slänten ner mot Bodéns handelsträdgård, eller orienteringstävling. Morfar var gammal orienterare och gjorde en lagom svår bana åt oss.

För morfar var botanik ett stort intresse, och luppen och floran låg ofta framme på köksbordet i stugan. Jag tänker ibland att det är från morfar jag har fått mitt intresse för vetenskap. Det handlade inte bara om att skilja ett grässtrå från ett annat, utan det bottnade i ett brett intresse och en stor respekt för naturen.

Morfar jobbade på datacentralen i Sundsvall, och jag var där på besök en gång när jag var ganska liten. Jag fick se datamaskinerna och fick med mig några hålkort som souvenir. Morfar hade arbetat där sedan 1961 och lär väl ha varit bland de första norrlänningarna att handskas med datorer.

Någon gång strax efter vår flytt till Falun 1977 hittade jag en bok om matematik på stadsbiblioteket. Det fanns ett avsnitt om magiska kvadrater med exempel av storlek 3 gånger 3 och 5 gånger 5. Jag undrade om det gick att göra en magisk kvadrat av storlek 4 gånger 4, och frågade pappa om man kunde få summan 34 överallt. Pappa var lite fundersam och undrade hur jag visste att det skulle bli just 34. På något sätt hade jag listat ut det, men kunde inte förklara hur. Vi kom i alla fall fram till att vi nog måste ringa till morfar när vi hade ett så knepigt matematiskt problem. Morfar bad att få fundera en stund och återkomma. Och mycket riktigt hade han hittat en lösning. Men han ville inte avslöja den på en gång. Lite skulle jag få tänka ut själv. Efter att han hade berättat vilka tal som skulle stå i några rutor, insåg jag att om jag bara fick veta ett tal till, skulle resten gå att räkna ut. Jag lyckades förhandla till mig ett tal till, och kunde därefter fylla i hela kvadraten.

Fylla i kvadrater i form av korsord gjorde han för övrigt gärna. Då hände det ofta att uppslagsböckerna kom fram. Uppslagsverket var uppenbarligen väl använt, för det fanns marginalanteckningar och instuckna tidningsurklipp på var och varannan sida. I bokhyllan fanns även några böcker om matematik och naturvetenskap, bland andra Ett två tre... oändligheten av George Gamow, som gjorde djupt intryck på mig.

För morfar var det viktigt att läsa, utbilda sig, och hålla sig informerad. Han hade inte haft möjlighet att studera vidare i sin ungdom, men tog gymnasieexamen på 1970-talet och fick en alldeles egen åktur på lastbilsflak till barnbarnens förtjusning.

Morfar berättade ibland om evakueringen av Karelen senvintern 1940. Han deltog som lastbilsförare i en svensk lastbilskonvoj som hjälpte till. Något organiserat boende fanns inte, utan man fick improvisera. En natt sov morfar tillsammans med några finnar på en båt. De hade inget gemensamt språk, men det fanns ett schackspel, och enligt morfar spelade de schack halva natten.

Någon gång i 7-8 årsåldern hade jag börjat intressera mig för detta spel, och morfar hade ju spelat en del, om än inte på tävlingsnivå. I vårt första parti rockerade jag kort som svart. Morfar gick till angrepp och satte matt med damen på h7 understödd av löpare. Jag såg matthotet komma och tänkte att jag borde ha flyttat undan tornet från f8 för att ge plats åt kungen, men jag hade ställt det andra tornet på e8 så det gick inte. Den här minnesbilden finns kvar, men så här i efterhand är det lite oklart för mig varför inte något bondedrag hade kunnat stoppa det omedelbara hotet. I vårt följande möte fick jag i alla fall revansch, och under de kommande somrarna blev statistiken så småningom 4-1 till mig.

Morfar berättade gärna, både om växter och natur, och om gamla original. Och vi lyssnade andäktigt på historierna om Pip-Otto, 'n Sven Wikström från Brattbäcken, 'n Lång Nyber' och de andra. Det var oftast på mål. Eftersom vi hade hört dem förut började vi skratta innan poängen kom, och morfar skrattade också så tårarna rann: "Mära, ho' äter bara när ho' står still", "Hä' bar' te å följ dyng-ranna", "No' vet du vem Korea är, det är ju käringa åt 'n Port-Artur", "Nu du Jensch-Daniel, nu lure' ja' dig styggt!", "Å när de kom till andra sidan, hade de miljoners miljoner på varje finger", "Soophie, ta å sätt på kaffepanna, 'n Sven Wikström från Brattbäcken är här", "Å då gick ja te'n tôck'n dän geolog. Å unnersökte huvve mitt", "Lugn gott folk, det här ä 'n Sven Wikström från Brattbäcken, å han flyt' på plåmboka!".

Morfar ledde ibland botaniska exkursioner för den intresserade allmänheten. Han och mormor var en gång ute och förberedde en sådan utflykt. Morfar, som då var över 80 år, la märke till någon intressant växt som dock bara kunde nås genom att man klättrade ner för en ganska besvärlig brant. Han begav sig i alla fall ner, medan mormor stod kvar. Mormor, som kunde bli lite otålig när hon behövde vänta, ropade då ner till honom "Men Gunnar, du kan int' ta dem ner dit, de är ju gamla!"