Nya turer i Macchiariniaffären

Det är med blandade känslor jag läser om hur huvudena nu rullar i efterdyningarna av Macchiariniaffären. Precis som då den avslöjades, tävlar nu utredare och debattörer om att uttrycka sin förfäran över hur rekryteringen och sedermera anmälningarna om forskningsfusk har hanterats.

Samtidigt vet vi ju att det går till så här i universitetsvärlden. Det har det gjort länge, och det kommer det att fortsätta att göra.

I DN-artikeln “Granskningen av Karolinska institutet – skrämmande läsning”, publicerad igår, kan vi läsa att

“Det fanns referenser utifrån, människor som hörde av sig spontant och varnade för att anställa Macchiarini, men det ignorerades av den dåvarande ledningen på KI.”

Ja, det är klart det gjorde. Och det är klart att det kommer att ignoreras nästa gång också, inte bara på KI utan på vartenda lärosäte. Är det någon som ens har hört talas om ett fall där man HAR tagit hänsyn till icke efterfrågat tyckande?

Rekryteringar och fördelning av medel inom universitetsvärlden fungerar inte så att man lyssnar på folk som spontant hör av sig. De avfärdas som avundsjuka gnällspikar och rättshaverister.

Ett citat ur artikeln är ganska belysande för hur svårt det kan vara att tänka om och inse att Macchiarini inte var någon superstjärna. Jag tror det är Sten Heckscher man citerar, men det kunde lika gärna vara Lars Leijonborg:

“Den elitistiska ambitionen är det egentligen inte fel på men den leder här till fartblindhet och att man rundar hörn”.

Ursäkta att jag skriker, men

MAN HADE INGEN ELITISTISK AMBITION

OCH DET VAR DET SOM VAR FELET!

Paolo Macchiarini var inte en stjärnforskare som fuskade.

HAN VAR INTE EN STJÄRNFORSKARE.

Hade man haft en mer elitistisk ambition, hade man förmodligen kunnat rekrytera en stjärnforskare i stället. KI hade ju bra rykte då.

När ett gäng festprissar stapplar ut från krogen för att “dra vidare”, och sedan går omkring i trekvart för att till slut komma tillbaka till samma ställe tio minuter före stängning, då beror det inte på “fartblindhet” eller att man har “rundat hörn”. Det beror på att ingen hade någon idé om vart man skulle och alla gick dit de trodde att de andra var på väg. Det är inte detsamma som en “elitistisk ambition”.

Det är svårt det där.

Och då är det mest själva rekryteringen man har pratat om.

När det gäller hanteringen av anmälningar om fusk ska de visst i fortsättningen “handläggas skyndsamt, transparent och rättssäkert”.

Hur då, och vad är i så fall nytt? Skulle de inte det tidigare?

Så vitt jag kan se slutar det hela med att ett antal personer utses till syndabockar och får gå, men utan att man kommer fram till att några fel egentligen har begåtts, åtminstone inga som inte rutinmässigt begås på alla lärosäten. Slarvig diarieföring lyckas man hitta, inget mer.

Den förre rektorn Anders Hamsten gjorde ju faktiskt bedömningen att Macchiarini inte hade fuskat. Så tycker man att det är rektorer som både ska leda utredningar och bestämma påföljder, får man väl acceptera detta? Spoiler alert: Det tycker inte jag.

Den externa utredaren Bengt Gerdin fick inte ut alla handlingar han ville ha, konstaterar man. Fast nu var det ju inte Bengt Gerdin som ledde utredningen mot Macchiarini, utan det gjorde Anders Hamsten. Gerdin skulle hjälpa Hamsten med att besvara vissa frågor, och det gjorde han också.

Bara för att du blir förhörd av polisen innebär inte det att du har rätt att få ut alla deras dokument, eller att du har status av domare i målet.

Tycker vi att det är rektorerna som ska utreda, får vi acceptera att de gör så gott de kan (men det tycker som sagt inte jag). 

Så jag gissar att det inte blir någon större ändring på någonting. Tjänsteutlysningar och sakkunniga kommer även fortsättningsvis att anpassas i syfte att stödja en informellt redan rekryterad person.   

Och det blir fortfarande fritt fram att fuska, så länge du inte stöter dig med din egen rektor. Eller vänta, om du har ihjäl folk OCH en journalist av Bosse Lindquists kaliber ägnar månader eller år åt att granska din verksamhet, så kan du också åka dit. Fast nu kanske Bosse Lindquist har tröttnat, så nu vete tusan.

Så vad tycker jag att man ska göra åt saken? Jag får länka till min debattartikel från i vintras.