Newcombs lådor: Är du en enb eller en tvåb?

Min gode vän och kollega Olle Häggström kom nyligen ut som enboxare. Då talar jag förstås om Newcombs paradox, ett tankeexperiment där du erbjuds två lådor, en liten med det kända innehållet tusen kronor, och en stor som antingen innehåller en miljon kronor eller ingenting.

Du får ta en låda, eller bägge två (eller ingen), och din uppgift är att försöka få så mycket pengar som möjligt. Ganska enkelt kan man tycka. Att ta båda måste ju vara minst lika bra som att ta bara den lilla, och bättre än att inte ta någon. Och rimligen måste det också vara bättre att ta båda än att bara ta den stora. För oavsett vad den stora lådan innehåller, får du tusen kronor mer om du tar båda än om du bara tar den stora. 

Fast här kommer kruxet: lådorna har preparerats av en superintelligent varelse med förmåga att analysera din hjärna och förutsäga ditt val. Denna varelse har simulerat din tankeprocess, och om den har kommit fram till att du kommer att ta båda lådorna, är den stora lådan tom, men om den har förutsagt att du kommer att ta bara den stora lådan, innehåller den en miljon. I förutsättningarna för tankeexperimentet ligger att den superintelligenta varelsen antas ha en ofelbar förmåga att förutsäga människors val, till exempel kan vi anta att du redan har sett den göra motsvarande korrekta förutsägelser för tusen andra personer. Eller rentav att du själv har utsatts för försöket tidigare (fast då måste du vara mångmiljonär för att ha tillräckligt med data, och då försvinner lite av spänningen).

Nu blev det busenkelt igen. Tar du båda lådona, får du tusen kronor, men tar du bara den stora får du en miljon. Så du tar givetvis bara en låda. Men innehållet i lådan är ju bestämt innan du gör ditt val. Antingen ligger det en miljon där, eller så gör det inte det. Om det ligger en miljon där, kan du lika gärna ta båda lådorna som en riktig glidare. Och gör det inte det kan du åtminstone gardera dig mot nesan att stå där med bara en tom låda och inget mer. Så två. Fast tar du båda, vet du ju att det bara blir tusen kronor. Så en låda. Men ditt velande kan inte ha kausala effekter bakåt i tiden, det strider mot relativitetsteorin. Så ta bägge. Eller kanske finns det några underliga kvantmekaniska effekter som får dig att navigera mellan parallella universa genom ditt val, och då är det bättre att styra in i ett universum där lådan innehåller en miljon. Så ta en. Fast det är ju idiotiskt...

Och så håller det på. Jag hade förresten tänkt skriva en bloggpost om Newcombs paradox för tre år sedan, men den gången kom det att handla om tresvansade katter och Gödels ofullständighetssats med mera. Men när vi nu diskuterar Newcombs paradox, passar vi på att citera Robert Nozick, som skrev om den 1969:  

"To almost everyone, it is perfectly clear and obvious what should be done. The difficulty is that these people seem to divide almost evenly on the problem, with large numbers thinking that the opposing half is just being silly."

Vissa människor, som Olle och datalogen Scott Aaronson, är enboxare. Andra, till exempel Isaac Asimov, trotsar prediktorn och tar båda. Och någon, man diskuterar fortfarande vem, förklarar sig vara tvåboxare med orden "take two" strax efter att John Lennon kixar i gitarrintrot till Revolution 1. Det låter inte som Paul McCartney. Möjligen är det ljudteknikern Geoff Emerick. Och kan vi verkligen räkna ut Lennon?

Jag tänker att vi kan slå två flugor i en smäll och samtidigt (1) lösa problemet med svenskans personliga pronomen, och (2) skapa en naturlig anledning att fråga främlingar om deras inställning till Newcombs paradox, vilket skulle ge en intressant inblick i hur de tänker och bidra till att lära känna dem.

Vi slopar de gamla fåniga "hon" och "han" ("hon" betyder ju ungefär "raring" på engelska), och inför i stället "enb" och "tvåb". Dessa ord är förkortningar av en-boxare och två-boxare, och ska alltså användas när man hänvisar till en person som tar en respektive två Newcombska boxar. Man kan till exempel säga om Olle att "enb redogör för sin ståndpunkt i en bloggpost". 

Det här innebär förstås att man när som helst kan behöva fråga folk, eller på annat sätt gissa, om de är enboxare eller tvåboxare, men det är som sagt bara en fördel. Kanske kan vi införa klädkoder som signalerar vilken sort man är. 

För att stimulera mångsidigheten i de filosofiska frukostbordsdiskussionerna skulle vi också kunna införa som norm, eller varför inte lagstifta om, att två människor får bli livspartners bara om en av dem är enboxare och den andra är tvåboxare.

Men vad gör vi med människor som inte tydligt tar ställning? De kanske inte ens känner till Newcombs paradox. Och hur gör vi när vi pratar om en obestämd person, någon som skulle kunna vara antingen eller? Robert Nozick tänkte sig att det finns en kontinuerlig övergång mellan enboxare och tvåboxare, och enligt Aaronson finns det tre sorters människor, inte två. Man kan tänka sig ett tredje pronomen, "wit", för "Wittgensteinare", en som hävdar att frågan är meningslös.

Fast det där tycker jag är ett icke-problem. Det går väl bra att bara säga "enb eller tvåb"? Och "wit" betyder ju typ smarthet på engelska, så det går ju inte. Wittgenstein dog förresten ungefär tio år innan Newcomb formulerade sin paradox, så vad hade han med saken att göra? Jag menar wit, nej jag menar enb eller tvåb...