Thursday, July 8, 2021

Vresigt om open access från 2007

Jag upptäckte nyligen att den debattartikel jag skrev om open access i Universitetsläraren nr 15 2007, och som min debattmotståndare Inge-Bert Täljedal sedermera (i positiva ordalag!) kallade "vresig", nu inte längre går att hitta via tidskriftens webbsidor. Jag vet inte om den ligger där gömd någonstans, eller om man ironiskt nog har begränsat tillgängligheten. 

Det har glädjande nog hänt en del sedan 2007, men eftersom ämnet ständigt är aktuellt och jag fortfarande vill kunna hänvisa till artikeln, väljer jag att rebelliskt lägga den här trots att det skulle kunna vara ett brott mot upphovsrättslagstiftningen. Dock är det jag som har skrivit texten, och jag har aldrig signerat ett avtal om att överlåta upphovsrätten, så det skulle i så fall hänga på någon teknikalitet i själva korrespondensen (har jag genom att skicka in artikeln implicit accepterat överlåtelse av upphovsrätten?). 

Nu kan man tycka att jag genom dessa överväganden motbevisar den tes jag driver i artikeln, nämligen att det inte finns någon balansgång mellan open access och upphovsrätt. Men då pratar vi om två olika perspektiv. Som obetald författare vill jag göra mina texter tillgängliga, och har inget intresse av att en annan part ska "försvara" mina verk genom att försvåra tillgången till dem. Och lärosätena ska ta forskarnas sida, inte tidskriftsförlagens, en idé som än idag är förvånansvärt kontroversiell.

Ur Universitetsläraren nr 15 2007:

Ta ställning för open access! Debatt nummer 15-07

Debatten om vetenskaplig publicering handlar tyvärr ofta om fel frågor. Inge-Bert Täljedal tar i Universitetsläraren 10/11/07 upp frågan huruvida universiteten kan kräva att forskarna lägger ut vetenskapliga arbeten i öppna elektroniska arkiv. Läsaren bringas uppfattningen att det är universitetsledningarna, Vetenskapsrådet, SUHF och Vetenskapsakademin som går i bräschen för open access, och de enskilda forskarna som stretar emot.

I själva verket är det forskarna som vill göra sina arbeten tillgängliga, och universitetens ledningar som genom passivitet och flathet gentemot tidskriftsförlagen sätter käppar i hjulen för detta!

OFFENTLIGHETSPRINCIPEN är irrelevant i detta sammanhang. Det intressanta är varför vi forskare väljer att publicera i kommersiella tidskrifter och skriva under copyrightavtal som hindrar oss att göra arbetena fritt tillgängliga via internet. Är det för att nå en bred läsekrets? Knappast.

Det som med möda går att hitta i pappersform eller via bibliotekens databaser hade gått att få fram på några sekunder med google och wikipedia om inte förlagens copyrightavtal hade hindrat oss att göra publikationerna tillgängliga.

Svaret är i stället att det är lärosätena själva som tvingar sina anställda att överlåta upphovsrätten till kommersiella förlag. För att ta oss genom träsket av tidsbegränsade anställningar är nämligen vi forskare tvungna att skaffa oss så kallade ”meriter”. Det är bestämt att publikationer i traditionella tidskrifter räknas som meriterande, medan andra typer av publikationer avfärdas som ”preprints” i sakkunnigutlåtanden.

Nu invänder många att den granskning som föregår tidskriftspublicering utgör en viktig kvalitetssäkring. Jens Cavallin påstår i ett svar i Universitetsläraren 13/07 att det är förlagen som sköter denna granskning, med hjälp av ”sina” sakkunniga lektörer. Detta är nonsens. De sakkunniga lektörerna är universitetslärare som granskar anonymt och utan ersättning, och de skulle göra den saken mycket bättre om det skedde öppet och inom ramen för universitetens egen verksamhet.

ATT EN ARTIKEL är granskad och publicerad innebär idag ingalunda någon kvalitetsgaranti. Jag är inte ensam om att som sakkunnig ha sågat en artikel fullständigt, för att sedan ändå se den publicerad. Det är förlaget som har sista ordet, och så länge universiteten köper tidskriften är det lönsamt att publicera. När lektörerna är anonyma och deras rapporter hemliga finns inget sätt att verifiera att de verkligen var positiva till publicering. Att dessa granskare varken får betalt eller erkännande för sin arbetsinsats leder dessutom av mänskliga skäl till en såväl långdragen som slarvig granskningsprocess.

Nackdelarna med det traditionella mönstret för publicering är enorma.

ATT BRYTA DETTA MÖNSTER kräver att man börjar nysta i rätt ände. Det är dumt och framförallt onödigt att försöka tvinga forskarna att publicera i universitetens elektroniska arkiv och därmed försvåra för dem att få in sina arbeten i tidskrifter, så länge man samtidigt godkänner att sakkunniga till tjänster och forskningsanslag nedvärderar dessa forskare på grund av detta.

Open access är en internationell rörelse för att bryta den onda cirkeln.
Att open access skulle behöva ”balanseras” mot upphovsrätten eller på annat sätt vara behäftat med juridiska svårigheter är en myt som odlas av dess motståndare, förlagen. Man skulle önska att Täljedal, som här ska vägleda svenska myndigheter, på ett tydligt sätt tog ställning för open access i stället för att med det trams vi har fått läsa i två nummer av Universitetsläraren bidra till att befästa dylika vanföreställningar.

JAG VILL FÖRESLÅ några åtgärder, ordnade från lättare till svårare, som stöder open access:
1. Låt bli att arbeta gratis som granskare för kommersiella tidskrifter!

2. Välj om möjligt open access-tidskrifter för dina egna publikationer.

3. Möjliggör för forskare att få sina arbeten kvalitetsgranskade utan att behöva vända sig till tidskrifter.

4. Ta policybeslut om att sakkunniga inte får värdera vetenskapliga publikationer efter publiceringssätt.

5. Arbeta för att säga upp prenumerationer på onödiga tidskrifter.

Listan kan göras längre. Liknande och mer detaljerade förslag på vad var och en kan göra finns på Budapest Open Access Initiative: www.soros.org/openaccess/help.shtml, samt Peter Subers websida: www.earlham.edu/~peters/fos/do.htm

JOHAN WÄSTLUND
docent i matematik, Chalmers Tekniska Högskola

Tuesday, June 22, 2021

Fotboll och damgambit

Nu har det blivit dags för ännu en bloggpost som jag började skriva för evigheter sedan och inte tyckte jag var klar med, men som jag lika gärna kan publicera eftersom ämnet är lika aktuellt nu som då, och lär komma upp gång på gång även framöver.  

I höstas var vi många som såg den underbara serien Queen's Gambit. Serien baseras på en bok från 1983 av författaren Walter Tevis som gick bort bara något år senare. Om ni har tänkt köpa den här boken, så köp den INTE från förlaget Ishi Press, utan försök få tag på någon annan utgåva (jag har inte undersökt vilka alternativ som finns).

Sam Sloan som är högsta hönset på Ishi Press har själv skrivit ett fruktansvärt sexistiskt förord som ni inte vill betala för, och det så sent som 2016. Förutom rena osanningar om kvinnors schackliga begränsningar väljer han att svamla om namngivna spelares sexuella läggning och familjeförhållanden. Till exempel kallar han tidigare världsmästarinnan Susan Polgar för "sex freak" och spekulerar i att hon kan ha haft pojkvänner innan hon bildade familj. Detta anser han alltså är lämpligt och relevant i förordet till en roman som skrevs när hon var fjorton år. 

Det positiva är väl att om någon undrar varför så många tjejer slutar spela, så har vi det svart på vitt. Sexismen inom schacket är fruktansvärd, vilket många har vittnat om och man gång på gång märker även om man inte utsätts själv.

På YouTube får videor som den här ofta trevliga, insiktsfulla, och humoristiska kommentarer - om det är män som föreläser. Men i det här fallet är kommentarsfältet avstängt. När det är kvinnor blir det ofta en sörja av kränkningar och skämt om "hängande pjäser" mm. 

Nyss nämnda Susan (Zsuzsa) Polgar är en världsstjärna och förebild på många plan. Förebild kan man vara oavsett spelstyrka, men nu tänkte jag prata lite om ratingtal. Hennes högsta rating (år 2005) var 2577, och för er som inte vet hur mycket det är tänkte jag dessutom prata om fotboll, som ju är aktuellt nu. 

I fotboll kan åtminstone 14 (med nya regler 16) spelare från varje lag spela i en match, om än inte mer än 11 samtidigt. Inget proffslag går heller runt på bara 14 spelare, utan över en säsong eller en turnering som EM som pågår nu, blir det fler totalt. 

Champions League har flera lager av kval och gruppspel, men om vi tänker på slutfasen där det är 16 lag kvar, lär det ändå vara mer än 250 spelare inblandade. Nu är det EM med 24 landslag, och även det är en rent europeisk turnering. I VM är det 32 lag, och ni kan räkna själva. 

Jag har för mig att jag läste att Susan Polgar var rankad 363 i världen i slutet av 2005. Nu hittar jag inte siffrorna men det låter rimligt. Om schack hade varit fotboll hade hon kunnat spela EM, VM och Champions League utan att skämmas för sig. 

I fotboll finns en mängd faktorer som faller under så kallad "tradition" som påverkar hur bra ett lag eller landslag blir. USA har folkmängd och resurser, men har aldrig kunnat hävda sig mot de bästa europeiska eller sydamerikanska landslagen. Så vitt jag vet har ingen undersökt om förklaringen är genetisk. "Fotboll är inte en stor sport i USA" slår man fast, och så är det inte mer med det. (Uppdatering: USA har förstås länge varit en stormakt i fotboll - på damsidan. Fortfarande lika svårt att förklara genetiskt.)  

Men håll i er nu för det är inte ens den jämförelsen jag tänker göra.

Susans syster Judit var nämligen ännu högre rankad. Som högst, även det 2005, var hon nummer 8 på världsrankingen. Det är inte ens antal spelare på plan i ett fotbollslag. Hade schack varit fotboll hade hon platsat var som helst. Ungefär som Zlatan Ibrahimovic. Hyllad och med i FIFAs "världslag", men ingen Messi eller Ronaldo. Prenumerant på guldbollen i ett decennium, men bara den svenska alltså. Ingen Ballon d'Or. 

Ändå finns det folk som på allvar funderar på vad det är med kvinnors hjärnor som gör att de inte kan nå toppen i schack. Det är så bakvänt att jag inte vet var jag ska börja. Det finns nästan inga kvinnor på seniornivå. När Judit Polgár spelade VM 2005, alltså inte dam-VM utan VM, var kvinnor därmed överrepresenterade i turneringen jämfört med i schacket i stort. 

Föreställ er nu att stora grupper av "experter" skulle älta år ut och år in vad det är som gör att skåningar aldrig blir riktigt bra på fotboll. Är det genetiskt eller kultur eller uppfostran eller vad är det? 

Och så kommer någon på att Zlatan, är inte han från Skåne? 

Jo precis. Vad är det som gör att de aldrig blir riktigt bra? 

Thursday, April 1, 2021

Faktakollens dag: Gamla räkneuppgifter

Idag gör vi ett avbrott i den 364 dagar långa tokeriernas julafton för att fira 1 april, faktakollens dag, den enda dagen på året då det inte går att luras. 

Då passar jag på att dela med mig av några räkneuppgifter från 1940- och 50-talen. De första är från inträdesprov till realskolan, sammanställda av Karl Ivar Asplund 1946, som Eva-Stina Källgården har delat med sig av.

När man som jag är van att det finns låg-, mellan-, och högstadium, verkar det här med realskola lite rörigt. Det fanns från treårig till sexårig, och man kunde söka efter fjärde eller sjätte klass i folkskolan. Men de här provuppgifterna är i alla fall avsedda för elever som har gått sex år i folkskola, dvs  motsvarande det vi i min generation kallar mellanstadiet. 

Det syns lite dåligt på vissa ställen, men nivån och vad det handlar om är tydlig. Räkning inklusive divisioner som inte är tillrättalagda, bråk och decimaler, enheter och enhetsomvandling, textuppgifter som kräver kunskap om klockan, kalendern mm. 

Det fortsätter i samma stil:

Vi hoppar några år framåt. Jan Sundström har visat några sidor ur Folkskolans Räknebok för sjunde klassen, från 1955.

Inledningen är repetition av vad eleverna förväntades ha lärt sig på "mellanstadiet":

Och vidare:

Ingen miniräknare hade de heller, för det fanns inte än.

Det här kan kontrasteras mot hur det ser ut på lärarutbildningen idag. Jag länkar till en artikel av Natalia Karlsson: Vet inte, har inte en aning, kommer inte ihåg. Resultaten, bland annat att bara var tredje student kunde beräkna 1/4 av 0,16, förvånar mig inte utan är vardag för mig när jag rättar tentor (jag retar mig dock på att författaren påstår att studenterna har "procedurell" kunskap när sådan uppenbarligen saknas).

Tänk om jag skulle ta fram de gamla räkneuppgifterna för folkskolan, alltså för folkskolans elever, och insinuera att de som idag studerar till lärare förväntas kunna lösa dem? Det vore ett aprilskämt det.

Fast nu låter jag lite elak. Poängen, om jag har någon, är att de här gamla räkneuppgifterna inte egentligen är jättesvåra. De kräver inte tio tusen timmar av tragglande, men de kräver att någon visar hur man gör. Och då måste denna någon, alltså läraren, kunna det. Det är klart att det blir svårt annars. 

Kort exempel av den typ jag ständigt ser: Säg att vi ska beräkna

\[ \frac{4\cdot 3}{16\cdot 15}.\] På lärarprogrammet är många av studenterna så vana vid fokuset på "förståelse", att de verkar tro att man måste räkna ut täljaren för sig och nämnaren för sig, och därefter dividera. Det är ju vad uttrycket "betyder". De ägnar därefter en halv sida åt att ställa upp 16 gånger 15. Att skriva om uttrycket som 

\[ \frac{4}{16}\cdot\frac{3}{15} = \frac14\cdot\frac15\] eller rentav förkorta direkt utan denna omskrivning, betraktas snarare som ett fulknep som ändå vore för svårt att lära ut på mellanstadiet.  

Wednesday, February 3, 2021

Bakvänt om Singapore?

Bland mina matematiklärarkollegor har den så kallade Singaporemetoden på sistone diskuterats flitigt.  

Innan jag säger något annat vill jag påpeka att jag tycker "blockmodellen" verkar väldigt intressant. Det är den vi egentligen borde prata om. Jag tänker på den som att vi ska uppmuntra elever/studenter att rita figurer, inte bara när det handlar om geometri. 


Men i övrigt blir jag konfys. Jag får en känsla av att man på vissa håll vill marknadsföra läromedel och kurser i Sverige genom att associera med Singapore, men att man samtidigt känner sig tvungen att förvränga bilden av deras skolsystem för att passa svenska förutsättningar och rentav svensk politisk ideologi. 


Jag har avsiktligt med ett frågetecken i titeln till denna post. Jag vet inte hur idén om Singaporemetoden har utvecklats. Det är definitivt inget svenskt påfund, men kanske har konceptet passerat USA och andra länder på vägen hit, snarare än att det kommer direkt från Singapore.


Nu har det i alla fall än en gång konstaterats att Singapore "ligger i topp" i TIMSS, vilket ofta nämns när man för fram Singaporemetodens förtjänster. Men vad TIMSS testar är så vitt jag har sett "bara" förmågan att välja rätt svarsalternativ på räkneuppgifter. Ja, det är viktigt skulle jag säga.


Men då blir det konstigt när till exempel artikeln Skolmetoden som förvandlat hatämnet till en favorit av Eva-Lotta Sigurdh främst understryker att man frångår fokus på rätt svar.


I övrigt nämns grupparbeten, inkluderande, aktivitet, delaktighet, och att ingen är tyst. Och det betonas att man har samma undervisning för alla, starka som svaga. Finns här kanske en ljusglimt för den svenska linjen att undvika nivågruppering, som har analyserats och förkastats i en artikelserie av Håkan Lindgren?


Admera Education ("Om Singapore Math") är bland det första som sägs att man fokuserar mindre på att lära sig formler, regler och procedurer utantill. Formuleringarna gör tydligt att man sätter sådant i motsats till djupare förståelse. 


Hur dåligt det är med så kallad procedurell kunskap kunde vi även läsa i Skolverkets rapport om TIMSS 2007 (t ex sid 7). Jag ska inte gnälla för mycket över den nu, för jag hittar inte samma formuleringar i den nya motsvarande rapporten, men det fanns några häpnadsväckande passager. Väsentligen hävdade man att elever hade använt "procedurell" kunskap när det enda man kunde se var att de har gjort fel och alltså uppenbarligen saknade denna kunskap. Varefter man drog slutsatsen att procedurell kunskap var dåligt. "Undervisningen i Hong Kong och Taiwan har en konceptuell inriktning till skillnad från undervisningen i Sverige där den huvudsakligen är procedurell", slog man fast utan att ge någon förklaring till hur man visste det eller vad man ens menade.


Då har jag länkat till några artiklar om svensk skola. Men tittar man i stället på artiklar som handlar om Singapore, framträder en helt annan bild. I artikeln Varför lyckades Singapore i TIMSS av Pui Yee Foong, Nämnaren 1999, beskrivs undervisningen i Singapore som traditionell med fokus på prov och nivågruppering. Kursplanen är detaljerad, och nivågruppering i motsvarande vårt högstadium anses nödvändig för att hantera de stora klasserna. Betoningen sägs ligga på procedurer, svar, och precision. 


Artikeln är knappast någon lovsång till Singapores skolsystem, utan nämner bland annat problem med att drillningen inför prov gör det svårt att utveckla en positiv attityd till ämnet hos eleverna. 


I artikeln Why is Singapore's school system so successful, and is it a model for the West? från 2014 nämner David Hogan faktakunskaper, specifika procedurer, drill och "teaching to the test", med fokus på rätt svar snarare än förståelse. Även här diskuteras problem med Singapores skolsystem. 


Det verkar i vissa fall som om det man i Sverige vill marknadsföra som Singaporemetoden inte har så mycket med Singapore att göra, utan snarare går stick i stäv med vad vi vet om Singapores skolsystem. Den svenska "Singaporemetoden" liknar mer de idéer som har tillämpats i Sverige i decennier, och som har gått hand i hand med våra försämrade resultat.


Jag menar absolut inte att skolan i Singapore generellt är ett föredöme. Men i Sverige skulle vi behöva ta ett steg i riktning mot att uppvärdera färdighetsträning, noggrannhet och rätt svar.  

Det blir bakvänt på flera nivåer när myndigheter, läromedelsförlag och pedagoger här i Sverige målar upp en bild av att den svenska skolan fokuserar på rätt svar, att skolan i Singapore inte gör det, och att vi för att bli mer som skolan i Singapore, där de har så många rätt på TIMSS, måste fokusera mindre på rätt svar, så att vi får mer rätta svar, precis som de får i Singapore där de inte fokuserar på sådant. 







Wednesday, January 20, 2021

Constitution - a two-person board game

Around the time of the 2020 US presidential election I read a discussion about the electoral college system, where someone claimed that voters in small states have a larger influence on the outcome. This seemed weird to me, but the Wikipedia page on the United States Electoral College contains a similar statement: "individual citizens in states with smaller populations have proportionately more voting power than those in larger states" (together with a reference to an article that doesn't give any evidence for it).

I get that it's more likely that an individual vote (or say a small community) will decide the outcome in a smaller state than in a larger one. But on the other hand the larger state has more electors and is therefore more likely to be pivotal in the electoral college.

It seemed to me that, very roughly, the probability of one vote being pivotal in its state should be inversely proportional to the square root of its population, while the probability of that state in turn deciding the whole election should be directly proportional to its size.

That would indicate that on the contrary, you have more "voting power" if you live in a larger state. But it depends on some assumptions, and it's not super easy to motivate with a simple model.

Anyway, I began thinking "if this was a game and you could choose between influencing voters in a large state like California, or in a small one like Montana, what would be the best move?". Then I scrolled down on that Wikipedia page and saw a cartogram of the distribution of electors. The colored hexagons made it look like a board game.

So I designed one. In the end I thought triangles worked better than hexagons or squares. So here is Constitution, the board game.


This two-person game is played on a board representing a map (admittedly weird looking) of the United States. The board consists of 538 triangular cells divided into 51 regions: the 50 states and the District of Columbia (DC). The cells at the same time represent voters, and on another level, electors.

The central point of DC, where its three cells meet, is the "White House", indicated by a dot in the picture.

The synopsis is that as a presidential candidate, you travel around and campaign, winning voter support and eventually electors. When you get 270 electors, you win the game. If no player gets 270 electors, the winner is whoever won 26 states. Finally, if nobody wins 26 states, you can win by finishing on the White House!

Setup

Each player has a piece of their designated color. The pieces move on the corners of the triangular cells (where up to six of the cells meet). Two such points are taken randomly as starting points (possibly subject to constraints of not being the same or not being collinear). One player chooses one of those two points as their starting point, and the other player makes the first move from the other one. 

Support

At every moment, each cell of the board is either "undecided" or supports one of the two players. Support is represented by a counter or chip of the player's color on the cell. 

The play

The protocol for making a move is as follows:
  1. You move your piece. The pieces move in straight lines in any of the six directions defined by the sides of the cells. Pieces can move any distance across water, Canada etc, and can jump over the other piece, but they can only land on a corner of one of the 538 cells. 
  2. All undecided cells that have a corner in the point you moved to become your supporters.
  3. If you thereby obtain support from at least half of the cells in a region (a state or the DC), you win that region. When you win a region other than Maine (ME) or Nebraska (NE), all cells in the region become your supporters, even those that earlier supported your opponent. If you win Maine or Nebraska, you obtain support from all previously undecided cells, but your opponent keeps any support they already had.
An important rule is that you can only make a move if you thereby win support from at least one undecided cell. In other words, you can only move to a point that has an undecided cell in its neighborhood.

Notice:
  • If a state has an even number of cells, it suffices to get support from half of them in order to win it. But once you have won the state, you will have support from a strict majority, even in Maine. 
  • You can win more than one region in a single move.
  • As a consequence of the rules, the two pieces will never occupy the same point, except possibly at the start of the game or after the very first move. And no player can ever return to a point that one of them already visited, except for the starting points. 
  • There is no rule specifically prohibiting you from staying where you are, but since you must gather new support on every move, the only time this might be possible is on the very first move.


Electors

When you win a region, the support from that region counts as electors. In Maine and Nebraska, any support immediately counts as electors. Elsewhere, as long as a region is "contested" (no player has support from half the cells) support is only tentative and doesn't count as electors.

End of game

Since the number of undecided cells decreases with every move, eventually one player will run out of move options. When this happens, that player has finished playing, and their piece will remain where it is. Their opponent must then keep playing as long as they have move options (unless the outcome of the game is already clear, see the next section). When no player can make any more moves, the game is over.

Winner

The winning conditions, in order of priority, are as follows:
  1. A player with the support of 270 or more electors wins ("in the electoral college"). Electors are cells in regions that have been won by the player, as well as any cells supporting the player in Maine and Nebraska regardless of who, if any player, has won those states. 
  2. If at the end of the game none of the players has 270 or more electors, a player who has won 26 or more of the 50 states wins the game "in the house". Notice that the DC doesn't count as a state. 
  3. If no player wins 270 electors or 26 states, a player whose piece finishes on the White House (the point where the three cells of DC meet) wins the game "in the senate". 
If none of these three conditions applies, the game is drawn. 

Notice:
  • It may happen that some regions of the board are left undecided at the end of the game. Conditions 2 and 3 therefore apply not only in case of a 269--269 tie, and a player can very well win the game even if they obtain fewer electors than their opponent. 
  • Once a player has 270 electors, the outcome of the game is already clear and the game doesn't strictly need to be finished. The same is true if nobody has 270 electors but one player has won 26 states and the other is already out of moves.
  • One cannot choose to pass if there is a legal move. In order to apply the winning condition 3, a player therefore has to be "stalemated" at the White House. Reaching it after the opponent has run out of moves isn't enough. 
  • Winning according to condition 3 means "occupying" the White House in the sense of residing there, not as in conquering by force.
  • Once the outcome of the game is clear, it's appropriate for the losing player to resign, preferably by giving a concession speech. 

Update 2021-07-25:

I had a look at this game again, for no particular reason, and came up with a couple of modifications that I guess will improve it. 

The first is to prohibit moving to a corner of a cell that supports your opponent. This makes it harder in general to move, and it gives another strategic meaning to having support in a given cell. You can take control of a point so that later only you and not your opponent can go there. 

The second is to waive both this and the requirement of having an undecided cell in the neighborhood when it comes to moving to the White House. With the new rule, you can go to the White House from any point aligned with it, regardless of the support situation in the neighborhood, only provided your opponent isn't already there.

I guess we might then after all want to have a rule forbidding you to stay where you are, since otherwise you could just stay at the White House and the game would technically never end.

And another thing: Just because you can't move at the moment no longer means you have finished playing: Maybe your opponent is at the White House now, stopping you from going there, but will have to move on their next turn.

These changes together make winning condition 3 much more interesting. The increased difficulty in moving will tend to make larger areas of the board undecided, increasing the likelihood that none of the players can reach 270 electors or 26 states, and you cannot stop your opponent from later finishing at the White House by moving there yourself.

Also, from a game-playing perspective, the special rules for Nebraska and Maine don't add anything so I guess they should be removed.   

And I might have to update my map