Kombinationsövning och sexism (damgambit del 2)

Nu är det dags för publicering av ännu ett gammalt utkast, som delvis handlar om den videoföreläsning av Tatev Abrahamyan som jag nämnde i en tidigare bloggpost.

Som jag sa då var det sedermera avstängda kommentarsfältet fullt av sexistiskt trams om hur omöjligt det är att fokusera på schack när man ser henne. För den som vill se vad jag pratar om är det bara att googla till exempel Irina Krush, en annan världsstjärna.  

Någon gång runt 2015 satt i alla fall jag och de andra gubbarna på restaurangen tillika schackklubben Solrosen och surrade med någon efteranalys på brädet, som så många gånger annars. Jag tyckte mig se en fantastisk kombination, men det var inte bara det att partiet faktiskt hade tagit helt andra vändningar, utan jag kunde inte ens hitta en variant där kombinationen både hade fungerat och varit nödvändig. 

Men jag gick hem och kokade ihop en ställning där min idé hade kunnat avgöra. Utan dator hade jag inte fått till det, men numera kan man ju sitta med en gratis app och flytta omkring pjäserna medan datorn analyserar.

Jag gissar att den här kombinationsövningen är ganska svår för de flesta, men det finns ju de som har skarpare schackblick än jag. Jag hade inte löst den på tusen år om jag inte hade kokat ihop den själv. Vit drar och vinner.

Den som vill får gärna försöka lösa den själv och berätta hur det gick, men pausa i så fall här, för nu kommer lösningen enligt mig och appen Smallfish. Därefter mer om Abrahamyans videoföreläsning. 

Svart har fyra bönder för pjäsen, så backar man med löparen har svart inga problem. Och 1. gxh6 fallerar på grund av 1. - Qh4+. Men vit kan avlänka svarts dam med 1. Ra7!!

På 1. - Qxa7 följer 2. gxh6 g6 3. Rxg6+ Kh8 4. Rg7 (hotar 5 Rh7+!) Rg8 5. Qg5 Qa2+ 6. Kg1! och vit kommer undan schackarna. Till exempel 6. - Qa1+ 7. Bf1 Qa3 8. Kh1! Vits plan är nu att slå på g8 medan damen står på g5 för att hindra svart att slå tillbaka med kungen. Därefter kommer damschack på f6 och manövern Bf1-h3-f5. Men då måste vits kung undan från g-linjen och det måste ske i drag 8. Direkt 8. Qf6 går inte pga 8. - Qf8! 

Efter 8. Kh1 följer t ex 8. - Qf8 9. Rxg8+ Qxg8 10. Qf6+ Kh7 11. Bh3 och löparen kommer till f5. Eller 8. - Qa1 9. Qf6. 

Men "huvudvarianten" är att svart inte slår på a7 i drag 1 utan spelar 1. - Qd6. Då följer 2. g6! Nu kan svart inte gärna tillåta 3. Bxf7 då kungen hamnar illa och vit ger sig på h6. Här verkar det inte vara "kritiskt" utan vit har flera möjligheter. Men det finns några roliga varianter, till exempel 2. - Kh8 3. Bxf7 Qf6 4. Qc1 d3 5. Qd2 Qf4 6. Qxf4 exf4 7. Rh3 Rd6 8. e5 d2 9. exd6 d1=Q 10. Rxh6+! gxh6 11. g7+ Kh7! 12. g8=Q+! Rxg8 13. Bh5+ osv.

Så svart får istället slå löparen: 2. - bxc4 3. gxf7+ Kh8. 

Nu kunde man tro att nästa drag är 4. Rg6 för att få bort svarts dam. Men då följer 4. - Qb4! varefter damen kommer runt och kan hålla fältet g5 från d2, till exempel 5. Rxg7 Qd2+ 6. Kh1 h5!! varefter vit knappast kan hoppas på något bättre än remi, till exempel 7. Rg5 Qe2 8. Rg2 Qxe4 9. Qf1 Qh4+ 10. Rh2 Qe4+ osv. 

Vad som är så märkvärdigt med svarts bondedrag till h5 kommer att framgå av den rätta lösningen, som är att vit istället slår på g7 direkt utan att stanna till på g6: 4. Rxg7! Nu är det naturliga försvarsdraget 4. - Qf6 och man kan tro att vits angrepp ebbar ut. Men det finns en spektakulär forcerad matt:

5. Rh7+! Kxh7 6. Qg8+! Rxg8 7. f8=N+! Kh8 8. Rh7#.

Om svart hade hunnit flytta bonden till h5 hade denna mattkombination inte fungerat då kungen hade kunnat smita till h6 och g5. 

Så var det med det, en trevlig kväll på Solrosen med en kombination att visa gubbarna nästa gång.

Några veckor senare tittade jag på ovannämnda föreläsning från Scholastic Center of Chess, Saint Louis, Endgame Gold over Goletiani, där Tatev Abrahamyan går igenom sitt vinstparti mot Rusudan Goletiani från damernas USA-mästerskap 2015. Hela partiet finns här.

Ungefär 17.30 in i videon visar Abrahamyan en variant där hon skulle ha haft en forcerad vinst (och som Goletiani därför inte gick in i). Hon säger "There's a forced win in this position already, actually a very cool win".

En av åhörarna föreslår en lite onödigt krånglig variant som visar sig fungera, och sedan sägs inte mer om det. Men den avslutning som jag gissar att Abrahamyan hade tänkt visa, och som jag såg direkt eftersom jag kände igen den från min studie, är 44. g7+ Kh7 45. g8=Q+! Rxg8 46. f8=N+! och 47. Rh7#. 

Jag scrollade ner för att se om någon hade nämnt detta i kommentarerna. Det var det inte. Däremot fanns den ena kommentaren efter den andra om "Hur ska man kunna koncentrera sig på schack när man ser henne?", "Det enda jag ser är två tunga pjäser som hänger, höhö". Och så vidare. Handlade det inte om hennes utseende så var det att hon inte är stormästare. Märkligt, för när Ben Finegold eller Yasser Seirawan pratar är det ingen som kommenterar någons utseende, och ingen klagar på att Jonathan Schrantz inte är stormästare. 

Och när jag gick tillbaka till samma sida lite senare, var hela kommentarsfunktionen avstängd. 

Gubbar, kan vi inte bara säga att de kvinnliga föreläsarna är charmiga och roliga, precis som vi säger om de manliga, och hålla våra eventuella sexuella fantasier för oss själva?

Och framför allt, kan vi inte bara säga att det var en snygg springarförvandling?

 

Friskolevansinnet genom marknadsglasögon

Och nu blir det politik. Imorgon är det val. Jag lutar åt det rödgröna hållet och förfäras till exempel över friskolesystemet där enorma resurser tas från skolorna och blir till vinster för ägarna. 

Men här tycker jag att partierna vänsterut är alldeles för rädda för att prata om marknadsekonomi. Marknader finns. Ibland är de ganska fria. Det är inte av ondo, utan kan rentav sägas ligga till grund för hela vårt välstånd.

Tyvärr har man låtit högern få ensamrätt på att prata om hur bra det är med marknad och fri konkurrens. Företagen måste få göra vinster heter det, för det är vad vårt samhälle bygger på.

I somras pratade Ulf Kristersson om att nästan alla de "sämsta" skolorna är kommunala (Linnea Lindquist skrev ett svar i GP, läs förresten hennes blogg också). Och Jimmie Åkesson kallar det för "bussning" och "integrationsexperiment" när kommuner inte vill driva skolor i utsatta områden. 

Men om vi tar på oss "marknadsglasögonen" ser vi hur vansinnigt systemet är.

Här i Linköping till exempel har man lagt ner den kommunala skolan i den riksbekanta stadsdelen Skäggetorp. Om eleverna "bussas" vet jag inte, för det är inga avstånd det handlar om. Från Skäggetorps centrum är det cirka 2km hit till Gottfridsberg där jag sitter nu, och inom 500 meter till har vi både Folkungaskolan där mina barn gick och Internationella Engelska skolan på andra sidan vägen. Då är vi nästan i centrum. Men hur som helst måste förstås kidsen från Skäggetorp gå i andra skolor, och det blev Jimmie Åkesson arg på när han intervjuades i Skolvärlden den 17 augusti.

Integrationsexperiment kallar han det, och berättar hur man öser pengar över områden som Skäggetorp.

Men vi har redan en skolmarknad som är extremt fri (trots vad Ulf Kristersson hävdade när det var hans tur i Skolvärlden). Denna marknad har redan talat. Det är inte bara kommunen som inte driver skola i Skäggetorp. Ingen gör det. Inte Engelska skolan, inte Academedia, och inte Jimmie Åkesson. 

Om det stämmer som Åkesson säger att man öser pengar över utsatta områden, varför går då inte friskolekoncernerna in och tjänar storkovan? Om kommunerna har problem med Skäggetorp i Linköping eller Hammarkullen i Göteborg, varför kan de inte bara gå ut på skolmarknaden och köpa en färdigpaketerad lösning? 

Svaret är naturligtvis att det inte erbjuds någon sådan, åtminstone inte med nuvarande skolpeng, för det lönar sig inte. Det är för mycket problem och för svårt att spara in på personal och andra kostnader. 

Sedan klagar högern och friskolemiljardärerna på att det är orättvist att det är lägre skolpeng i områden med fina villor, och kommunerna sitter och räknar på socioekonomiska index för att kunna motivera en viss skillnad. 

Men marknaden har ju redan sagt sitt. I själva verket satsas det för lite på skolor i utsatta områden. Hade det inte varit så, hade IES och Academedia redan varit där. 

Jag vet inte om det går att driva en skolmarknad som den vi har på ett vettigt sätt. Men om det ska gå, måste kommunerna som de kunder de är få anpassa skolpengen efter marknaden och höja den på de ställen där ingen vill etablera sig. Det är inte orättvist, utan det är precis så en sund marknad fungerar. 

Den som sedan tycker att det satsas för mycket pengar i Skäggetorp får starta en skola där.  

En bluff och dessutom del av en trend och dessutom kan man inte se någon trend

Tydligen blir bensinpriset en av de viktigaste frågorna inför valet. Jag är inte främmande för att vi som samhälle vidtar åtgärder för att hjälpa folk när det blir tufft ekonomiskt. Men ibland blir jag bara less på högern (ursäkta att jag buntar ihop, jag vet att det är skillnad på olika). 

Här har forskare och miljöengagerade försökt diskutera klimatet i decennier, men fram tills möjligen alldeles nyss gick det inte att prata om klimatvetenskap i till exempel SVT utan att det skulle sitta någon tomte med och säga att det kanske inte stämmer. Nu är det direkta förnekeriet mer sällsynt i public service, men det är fortfarande lågstadienivå när meteorologer måste stå och förklara färgschemat på väderkartorna för en skränande mobb på sociala medier.

Vi kan inte gå ifrån fossilt när bensinen är billig, för då lönar det sig inte. Men när bensinen blir dyr, då ska vi inte heller ställa om, utan då ska vi blixtsnabbt kompensera för detta. Inte genom att sänka andra skatter och låta marknadskrafterna verka, utan genom att stimulera fortsatt användande av fossila bränslen. 

Tänk om diskussionen om drivmedel hade sett ut som klimatdebatten. Låt oss föreställa oss att förmenta experter skulle sitta i TV och radio och påstå att priset kanske inte har höjts överhuvudtaget: 

- Dieselpriset har stått stilla i 50 år och dessutom har det alltid varierat. Man klagade redan då, och då var det minsann ingen som klagade. Alarmisterna har alltid sagt att oljan ska ta slut inom tio år. Prisökningen är en bluff, och dessutom är den en del av en naturlig trend, och dessutom kan man inte se någon trend. Folk begriper inte att det är skillnad på dagspris och konjunktur. 

Det här visste man redan på 1800-talet och alla prognoser har varit fel. Människan kan inte påverka dieselpriset. Dessutom påverkade människan dieselpriset redan på bronsåldern. Historiskt har prishöjningar alltid föregåtts av minskad bilkörning. Nu har det forskats tillräckligt på det här, och det behövs mer forskning. Vi behöver en sansad debatt. Det vore naivt att tro att lilla Sverige kan påverka dieselpriset, och nu har moderaterna höjt det bara för att det är valår. 

Fast det har de inga källor på. Idag var det billigare än igår. Men då har man inte tagit hänsyn till inflationen, och dessutom har vi inte haft någon inflation. Dieseln är en pytteliten del av världsekonomin, och dessutom tankade Jimmie Åkesson, vilket hyckleri! Forskarna är köpta. Alla säger samma sak och de är inte överens om någonting.

I själva verket är det bra för oss i Sverige att dieselpriset höjs, och dessutom kommer det inte att märkas i Sverige. Här har gemene man blivit förd bakom ljuset, men det har alla redan genomskådat. 

Passkaoset och lite räknande igen

Som väl de flesta har hört är det väntetider på ett halvår eller bortåt ett år för den som vill skaffa nytt pass. Polisen utökar sina öppettider men det lär ändå vara många som får vänta över sommaren. 

När detta diskuteras kommer ofta någon med argumentet att de som inte har förnyat sina pass i tid får skylla sig själva. Till exempel postades nyligen en artikel från Expressen på Facebook, och följande var en av de mest gillade av de över tusen kommentarerna:

Den här situationen hade ALDRIG uppstått om de svenskar vars pass gick ut under pandemien hade ansökt om nytt pass innan det gick ut. Två års behov som måste tas igen. Självvklart blir det långa väntetider då.

Rådet är alltså att man ska ansöka om pass innan det gamla går ut, och påståendet är att nuvarande situation då aldrig hade uppstått. Även polisen själva ger allmänheten denna uppmaning. Sök pass med god framförhållning. 

Men låt oss räkna lite (det gillar ju jag). Hur många pass utfärdas normalt per år? Enligt Per Engström på Polisen har man vanligtvis att hantera cirka 200000 bokningar per månad. Detta behöver givetvis inte vara detsamma som antalet bokningar man skulle klara av. Det är svårt att som lekman få fram information om var polisens normala maxkapacitet ligger, men uttalandet måste väl tolkas som att man behövde vidta kraftfulla åtgärder redan för att ta sig upp till 300000 per månad. Så gissningsvis låg den normala maxkapaciteten närmare 200000 än 300000. 

Det är 12 månader på ett år. Om man utfärdar 200000 pass per månad blir det 2,4 miljoner per år. Vi är en bra bit över 10 miljoner svenskar. Pass för vuxna gäller i fem år, men för barn under 12 år gäller de bara i tre år. 

Låt oss dra till med att 1,5 miljoner svenskar är under 12 år. Om dessa skulle skaffa nytt pass vart tredje år och resterande 9 miljoner vart femte, skulle det bli 2,3 miljoner pass per år. 

2,3 är redan ganska nära 2,4. Sedan tillkommer dels att en och annan byter namn eller tappar bort sitt pass och därför behöver förnya innan det har gått fem år, dels att vissa länder rekommenderar att man har ett pass som är giltigt uppåt 6 månader efter att man kommer dit. 

Nu är vi mitt i bloggposten så vi lägger in en bild, captcha från polisen.se:

Här invänder kanske någon att inte alla människor behöver pass hela tiden. Och det är det som är poängen. Så vitt jag kan se med grovt överslagsräknande baserat på vad jag har sett på nyheterna, ligger det nära till hands att misstänka att polisen tidigare har klarat sin uppgift just för att inte alla människor förnyar sina pass när de är på väg att gå ut. 

Nu å andra sidan, inser folk att de redan behöver boka tid fastän deras pass inte går ut förrän om ett år eller så. Och det är därför det blir "köer" (egentligen är det fel att tala om en kö för det finns ingen sådan, man kan bara boka de tider som finns tillgängliga).

Så för att sammanfatta: Förr, när folk inte behövde springa och förnya sina pass långt innan de gick ut, utan man väntade tills man planerade en utlandsresa, klarade polisen av att hantera ansökningarna. Nu å andra sidan, följer folk faktiskt de förnumstiga råden om att förnya i tid, och bokar upp tider långt in på våren 2023 för att de kanske ska åka någonstans nästa sommar. Och det är nu det blir problem.

Det är väl inte så konstigt heller: Om folk förnyar sina pass ofta, får polisen mer arbete, inte mindre.

Jag har inte heller någon enkel lösning på "passkaoset". Men ni som fortsätter att hävda att det hade gått bra om bara alla hade förnyat i tid, ni får komma med konkreta siffror. Så vitt jag kan se är det precis tvärtom, det är tack var dem som har väntat med att förnya som ni har kunnat åka på era semestrar år efter år.      

Att jaga riktiga brottslingar

Vi är inne i februari och en hel del statistik över året 2021 är sammanställd. Bland annat har vi fått veta att det var färre än 200 personer som omkom i vägtrafiken i Sverige på hela året. Som man kan se om man tittar på ett diagram på Wikipediasidan för nollvisionen, är det första gången sedan automobilen slog igenom som det har hänt. Och det är väl tveksamt om det var säkrare med hästar och annat dessförinnan.  

Vi citerar från nyssnämnda wikipediasida gällande att målet för trafiksäkerhetsarbetet år 2007 inte nåddes: "Sedan det konstaterats att målet inte uppfyllts, lyfte Trafikverket fram höga hastigheter som främsta orsak".

Att köra för fort är för många fortfarande typexemplet på ett lindrigt brott. Något vi till mans gör oss skyldiga till då och då. Till exempel kan vi titta på den här videon med Sven Melander. Honom gillar jag, och håller med om vad han säger om våld i nära relationer kontra fotboll och EU-möten. 

Sedan nämner han "jaga fartsyndare" som något polisen kanske inte borde göra. Och så tänker väl många.

Låt oss då blicka tillbaka till det glada 70-talet, när jag var barn. Vi klistrade och höll på, med Anita och Televinken och Barnens Trafikklubb. Sedan kom Trazan och Banarne, och karaktären Olyckan var med i varje avsnitt. James och Karin sjöng om älgar och att titta till höger och vänster. Och det fanns en anledning. Över 1000 personer om året dog i trafiken, många av dem barn. 

Sedan har det hänt saker. Jämfört med då, slipper vi alltså nu i runda slängar en Estoniakatastrof om året. Eller ett Utöya i månaden. Eller vad vi nu ska jämföra med. Det tycker i alla fall jag är värt att uppmärksamma.

Zebralagen, bälte i baksätet, fartkameror, 2-1-vägar, ABS-bromsar, krockkuddar, bättre utbildning och så vidare. Vad som har bidragit mest vet jag inte, men Trafikverket brukar säga att fortkörning är orsak till en stor andel av olyckorna. 

Om det stämmer, har denna typ av brott under många år kostat fler människoliv än alla våldsbrott. Kanske är det nere i jämnt skägg nu. 

Om du tillfälligt råkar trycka lite för hårt på gaspedalen, går det troligen bra. Ta det lugnt. Men om du konsekvent ligger 20 km/h över fartgränsen och kanske dessutom kör nära och stressar dina medtrafikanter, så är du med och bidrar till något som sammantaget är värre än gängbrottsligheten. 

Om du sedan blir stoppad och tycker att polisen borde jaga "riktiga" brottslingar, så tänk på att det kanske är det de gör. 

Sagan om noll upphöjt till noll

I begynnelsen skapades heltalen, polynomen, och de övriga algebraiska strukturerna. På den tiden kunde man bara upphöja till ickenegativa heltal. Oavsett talsystem definierades potenserna rekursivt genom att $x^0 = 1$ och $x^{n+1}=x^n\cdot x$. Detta gällde för alla $x$ och i alla ringar, så till exempel var en nollmatris upphöjt till noll lika med motsvarande enhetsmatris. Detta var en del av matematikens fundament.

Långt senare kom gränsvärden, logaritmer, och andra moderniteter. Finare personer vande sig vid att de kunde bli upphöjda till bråk, irrationella tal, och rentav till komplexa tal. Det blev bekvämt att betrakta $x^y$ som $\exp(y\log(x))$, eftersom det då fanns kontinuerlig autostrada vart man än skulle. Samtidigt ledde detta till att upphöjning blev de positiva reella talens privilegium: För att kunna upphöjas, behövde man ha en logaritm. 

Detta var en regel som uteslöt alla utom en väldigt liten elit. Om den hade upprätthållits, hade matematiken brakat samman. Bland dem som uteslöts fanns till exempel talet $-1$, som upphöjdes i varenda alternerande summa. Men detta lät man passera. $(-1)^2$ fick fortsätta att vara lika med 1 enligt den gamla definitionen, fastän det var oklart vad det hade blivit om man i stället hade upphöjt till 1,99 eller 2,01. Ibland fick $-1$ ett tillfälligt log-pass med nummer $\pi\cdot i$, men alla visste att det bröt mot logaritmlagen, som krävde att $\log(ab)=\log(a)+\log(b)$. Man fortsatte att se mellan fingrarna och släppa in logaritmlösa arbetare i fabrikerna eftersom det var lönsamt. 

Men en dag hade samhällsbygget kommit så långt att även de allra minsta positiva reella talen hade anslutits till det kontinuerliga vägnätet och kunde bli upphöjda till varandra. Det skulle egentligen inte ha varit något problem, bara de hade kört lite försiktigt kring nollan. Men lagstiftningen kring analytisk exponentiering krävde kontinuitet på hela definitionsmängden, och myndigheterna slog fast att nollan låg för nära motorvägen. "Jag bodde här innan ni var födda", sa nollan, som hade rykte om sig att vara ett besvärligt gammalt original. "Det är ni som är för nära". "Nog kan småbarnen springa runt här, bara de inte har logaritmerna med sig". Till slut lät man nollan vara kvar, men $0^0$ dömdes ut som en olaglig operation. 

Dagen efter rådde kaos i fabrikerna. Taylorserier här och geometriska summor där, deriveringsregler och genererande funktioner, allt stannade med varningar om att odefinierade uttryck hade påträffats. Man satte in ettor och numrerade om summor, men varje gång man hade åtgärdat ett nödstopp, dök nästa upp.

Till slut mumlades det allt högre: "Om de bara hade tillåtit gammaldags exponentiering hade det gått bra". "Det är väl de som kör i full fart precis bredvid nollan som ska ta det lite lugnt". "Är det inte konstigt nuförtiden, att det går att upphöja 2 till $i$, men inte $i$ till 2 om man följer reglerna?". Myndigheterna kom till slut fram till att det "ofta är användbart" att låta $0^0$ vara 1, och gav dispens för detta. 

Vissa menar att nollan inte har fått ordentlig upprättelse, och att man bör se till att skydda även de andra urfolkens rätt till traditionell exponentiering. Andra tycker att nollan får skylla sig själv som ständigt kräver specialbehandling. "Ska man dela med andra, måste man väl kunna dela med sig själv". "Den där nollvektorn sätter sig på tvären mot alla, och ska alltid ha ett eget rum". "Varenda gång vi ställer oss i en polynomring är det en som inte ska ha någon grad, gissa vem det är". 

Diskussionen pågår än idag.

Vresigt om open access från 2007

Jag upptäckte nyligen att den debattartikel jag skrev om open access i Universitetsläraren nr 15 2007, och som min debattmotståndare Inge-Bert Täljedal sedermera (i positiva ordalag!) kallade "vresig", nu inte längre går att hitta via tidskriftens webbsidor. Jag vet inte om den ligger där gömd någonstans, eller om man ironiskt nog har begränsat tillgängligheten. 

Det har glädjande nog hänt en del sedan 2007, men eftersom ämnet ständigt är aktuellt och jag fortfarande vill kunna hänvisa till artikeln, väljer jag att rebelliskt lägga den här trots att det skulle kunna vara ett brott mot upphovsrättslagstiftningen. Dock är det jag som har skrivit texten, och jag har aldrig signerat ett avtal om att överlåta upphovsrätten, så det skulle i så fall hänga på någon teknikalitet i själva korrespondensen (har jag genom att skicka in artikeln implicit accepterat överlåtelse av upphovsrätten?). 

Nu kan man tycka att jag genom dessa överväganden motbevisar den tes jag driver i artikeln, nämligen att det inte finns någon balansgång mellan open access och upphovsrätt. Men då pratar vi om två olika perspektiv. Som obetald författare vill jag göra mina texter tillgängliga, och har inget intresse av att en annan part ska "försvara" mina verk genom att försvåra tillgången till dem. Och lärosätena ska ta forskarnas sida, inte tidskriftsförlagens, en idé som än idag är förvånansvärt kontroversiell.

Ur Universitetsläraren nr 15 2007:

Ta ställning för open access! Debatt nummer 15-07

Debatten om vetenskaplig publicering handlar tyvärr ofta om fel frågor. Inge-Bert Täljedal tar i Universitetsläraren 10/11/07 upp frågan huruvida universiteten kan kräva att forskarna lägger ut vetenskapliga arbeten i öppna elektroniska arkiv. Läsaren bringas uppfattningen att det är universitetsledningarna, Vetenskapsrådet, SUHF och Vetenskapsakademin som går i bräschen för open access, och de enskilda forskarna som stretar emot.

I själva verket är det forskarna som vill göra sina arbeten tillgängliga, och universitetens ledningar som genom passivitet och flathet gentemot tidskriftsförlagen sätter käppar i hjulen för detta!

OFFENTLIGHETSPRINCIPEN är irrelevant i detta sammanhang. Det intressanta är varför vi forskare väljer att publicera i kommersiella tidskrifter och skriva under copyrightavtal som hindrar oss att göra arbetena fritt tillgängliga via internet. Är det för att nå en bred läsekrets? Knappast.

Det som med möda går att hitta i pappersform eller via bibliotekens databaser hade gått att få fram på några sekunder med google och wikipedia om inte förlagens copyrightavtal hade hindrat oss att göra publikationerna tillgängliga.

Svaret är i stället att det är lärosätena själva som tvingar sina anställda att överlåta upphovsrätten till kommersiella förlag. För att ta oss genom träsket av tidsbegränsade anställningar är nämligen vi forskare tvungna att skaffa oss så kallade ”meriter”. Det är bestämt att publikationer i traditionella tidskrifter räknas som meriterande, medan andra typer av publikationer avfärdas som ”preprints” i sakkunnigutlåtanden.

Nu invänder många att den granskning som föregår tidskriftspublicering utgör en viktig kvalitetssäkring. Jens Cavallin påstår i ett svar i Universitetsläraren 13/07 att det är förlagen som sköter denna granskning, med hjälp av ”sina” sakkunniga lektörer. Detta är nonsens. De sakkunniga lektörerna är universitetslärare som granskar anonymt och utan ersättning, och de skulle göra den saken mycket bättre om det skedde öppet och inom ramen för universitetens egen verksamhet.

ATT EN ARTIKEL är granskad och publicerad innebär idag ingalunda någon kvalitetsgaranti. Jag är inte ensam om att som sakkunnig ha sågat en artikel fullständigt, för att sedan ändå se den publicerad. Det är förlaget som har sista ordet, och så länge universiteten köper tidskriften är det lönsamt att publicera. När lektörerna är anonyma och deras rapporter hemliga finns inget sätt att verifiera att de verkligen var positiva till publicering. Att dessa granskare varken får betalt eller erkännande för sin arbetsinsats leder dessutom av mänskliga skäl till en såväl långdragen som slarvig granskningsprocess.

Nackdelarna med det traditionella mönstret för publicering är enorma.

ATT BRYTA DETTA MÖNSTER kräver att man börjar nysta i rätt ände. Det är dumt och framförallt onödigt att försöka tvinga forskarna att publicera i universitetens elektroniska arkiv och därmed försvåra för dem att få in sina arbeten i tidskrifter, så länge man samtidigt godkänner att sakkunniga till tjänster och forskningsanslag nedvärderar dessa forskare på grund av detta.

Open access är en internationell rörelse för att bryta den onda cirkeln.
Att open access skulle behöva ”balanseras” mot upphovsrätten eller på annat sätt vara behäftat med juridiska svårigheter är en myt som odlas av dess motståndare, förlagen. Man skulle önska att Täljedal, som här ska vägleda svenska myndigheter, på ett tydligt sätt tog ställning för open access i stället för att med det trams vi har fått läsa i två nummer av Universitetsläraren bidra till att befästa dylika vanföreställningar.

JAG VILL FÖRESLÅ några åtgärder, ordnade från lättare till svårare, som stöder open access:
1. Låt bli att arbeta gratis som granskare för kommersiella tidskrifter!

2. Välj om möjligt open access-tidskrifter för dina egna publikationer.

3. Möjliggör för forskare att få sina arbeten kvalitetsgranskade utan att behöva vända sig till tidskrifter.

4. Ta policybeslut om att sakkunniga inte får värdera vetenskapliga publikationer efter publiceringssätt.

5. Arbeta för att säga upp prenumerationer på onödiga tidskrifter.

Listan kan göras längre. Liknande och mer detaljerade förslag på vad var och en kan göra finns på Budapest Open Access Initiative: www.soros.org/openaccess/help.shtml, samt Peter Subers websida: www.earlham.edu/~peters/fos/do.htm

JOHAN WÄSTLUND
docent i matematik, Chalmers Tekniska Högskola