Mäklare vill ha “tuffare regler”. De har upptäckt att det är störande när den andra parten lägger bud som inte är bindande och sedan vill vänta och se när man själv är beredd att göra affär.
Precis det som köpare får stå ut med hela tiden.
Därför föreslår man enligt denna artikel att bud ska vara bindande i 24-48 timmar.
Eller så lugnar mäklarna ner sig och slutar ringa runt och stressa människor som ska ta sitt livs största ekonomiska beslut.
För vad ska de göra om någon säger “Jag är beredd att köpa bostaden för X kronor, men jag tänker inte lägga ett bindande bud”? Mäklaren kan inte rimligen undanhålla detta för säljaren, så i praktiken är det inte möjligt att begära att alla bud ska vara bindande.
“Bindande bud innan kontrakt” är en sådan där oxymoron. En självmotsägelse. Det är köparens pengar, så budet kan inte bli bindande med mindre än att man skriver ett kontrakt som säger att det är bindande.
Ett system med bindande bud kommer därför knappast att “minska oron på marknaden", utan bara leda till en djungel av kontrakt hit och dit som är bindande över olika tidsperioder. Då kunde lika gärna mäklarfirman köpa bostaden och sedan sälja den, som bilhandlare gör.
Vill man minska oron, är det väl rimligare att säljarsidans bud ska vara bindande. Det vill säga att är det sagt ett pris, ska det bara vara att slå till. Säljaren vet ju vilken bostad de säljer, och har tillgång till den för att i förväg göra en värdering och i lugn och ro tänka igenom hur mycket man ska försöka få.
Det här med att motparten vill vänta och se är ju bara ett problem för den som själv vill vänta och se. När någon vinner en budgivning och sedan inte vill skriva kontrakt på en gång utan först vänta och se om de vinner en annan budgivning, beror det ju också på att säljaren inte sålde när budet kom, utan ville vänta och se om det skulle komma ett högre bud.
Men det är ju det som är hela grejen med budgivning. Den som sig i leken ger…
Vi behöver inte lagstifta, besluta om etiska regler, eller ens proklamera att vi gemensamt ska införa någon ny norm. Det räcker att konstatera att den som klagar över “oseriösa” budgivare är en gnällspik. Bestäm hur mycket du ska ha för din bostad och sälj när du får det, så har du inget problem.
Men så vill inte mäklarna ha det. De vill ha budgivning, gärna med start på en låg nivå, så att det blir många bud och så att det ser ut som om det är själva mäklandet som driver upp priset. Mäklaren har heller inget direkt intresse av att säljarna ska ha klart för sig i förväg hur mycket de kan få för bostaden (och fundera på om de tjänar något på att alls anlita en mäklare).
Nu har jag inte sprungit på jättemånga visningar, men en händelse jag minns och som knappast är unik, var när en potentiell köpare frågade om det gick bra att lägga ett bud direkt på visningen.
Mäklaren: Ja det går bra, utgångspriset är 1.8 miljoner, vill ni bjuda det?
Potentiell köpare: Nej, vi vill bjuda två miljoner.
Mäklaren ville hellre se ett lågt bud för att locka med många i budgivningen, medan budgivaren var så säker på att priset ändå skulle bli minst två miljoner att hon inte brydde sig om att lägga ett lägre bud. Kanske ville hon också signalera till övriga att här är det ingen idé ni lägger er i. Rimligen borde säljarsidan välkomna ett högre bud, men det blir obekvämt för mäklaren eftersom det avslöjar att det hade gått att få minst två miljoner även utan hans hjälp.
Låt oss sluta gnälla på “oseriösa” budgivare. Kaoset, stressen, osäkerheten, och det här med att folk bjuder på olika bostäder samtidigt, beror ju på att man som köpare inte vet vad säljaren vill ha för sin bostad, och därmed inte kan bedöma utsikterna för det egna budet. Klart att man måste bjuda på flera då.
Om säljaren var tydligare med vilket pris som gäller (just nu, givetvis kan man ändra sig), skulle även köparen kunna agera mer stabilt. Vet man ganska bra vad varje bostad kommer att kosta, behöver man inte lägga bud till höger och vänster.
Ytterligare några osorterade tankar:
Det är inte säkert att du som säljare får mer genom budgivning än med fast pris. Budgivningen går ju i princip bara så långt den näst mest angelägna budgivaren är med.
Enligt artikeln menar flera mäklarfirmor att “oseriösa budgivare" bidrar till prisuppgång. Det borde väl i så fall välkomnas av mäklarna, som ju företräder säljarsidan. Eller ?
Säljaren kunde ju i princip själv ha begärt vad de "oseriösa" budgivarna sedermera bjöd. Har dessa "oseriösa" bud trissat upp priserna från den nivå där de skulle ligga med så kallad "schysst" budgivning, och upp i paritet med var de hade legat om säljaren hade satt ett ordentligt pris från början?
I så fall tyder väl det på att mäklarna inte gör ett särskilt bra jobb? Jag menar, om det går att trissa upp något från nivå A till nivå B, så indikerar ju det att nivå B ligger högre än nivå A.
Kan det vara så att mäklarna retar sig på de "oseriösa" buden för att de avslöjar att många säljare hade kunnat få minst lika mycket för sin bostad om de bara hade tagit reda på vad de ungefär kan få, och helt sonika begärt det?
Mäklaren står inte till hundra procent på säljarens sida. Mäklaren är en tredje part, med egna intressen.
Bindande bud är i praktiken ett slags ångerrätt för säljaren. En jämförelse: Om jag köper en j***a dammsugare, så ska det vara garantier hit, försäkringar dit, och jag ska givetvis kunna lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka. Jag som köpare alltså. Men nu vill mäklarna kunna ringa som de värsta telefonförsäljare och övertala folk till bindande miljonaffärer, och DE ska ha ångerrätt!?
Det grundläggande problemet kanske är att mäklarna lägger sig i för mycket. Det är klart att processen måste bli stressig om det ska löna sig för dem att hålla på med varje detalj på sin arbetstid.
Ju fler budgivare det ska vara på varje lägenhet, desto fler lägenheter kommer varje budgivare att
bjuda på. I genomsnitt alltså.
Slut osorterade tankar.
No comments:
Post a Comment